ATM 2021 program
ATM Program 2021-10-15
Tema: ”Djur och arkeologi”
Plats: Wallenstam-salen, Norra Hamngatan 12, Göteborgs stadsmuseum
När: 2021-10-15, kl. 900–1700
Förmiddag
Kl. 900 Morgonkaffe
930-1030 Att teckna jaktens regionala historia – kunskap och
kunskapsluckor
Leif Häggström (Kulturmiljö Halland)
1030-1130 Djurhållning, gårdar och landskap
Maria Petersson (Arkeologerna SHM)
1130 Lunch på stan (egen kostnad)
Eftermiddag
1300-1400 Hemma på gården i Nya Lödöse: Invånarnas
förhållande till nötboskap och deras kroppar i
den tidigmoderna staden
Aaron Stutz (Bohusläns museum)
1400-1430 Eftermiddagsfika
1430-1530 Att identifiera en fisk
Astrid Lennblad (Bohusläns museum)
1530-1630 Att integrera data om djurben i arkeologiska
undersökningar
Leif Jonsson (LJ Osteology)
1630-1700 Slutsummering
Sista anmälningsdag är 1 oktober 2021.
Anmälan görs till Petra Aldén Rudd, [email protected].
Abstracts
Arkeologisk teori och metod-seminarium 2021
Tema: Djur och arkeologi
Att teckna jaktens regionala historia – kunskap och kunskapsluckor
Leif Häggström, Kulturmiljö Halland
Jakten har alltid spelat en roll i människans historia. Rollen har ömsom varit stor, opportunistisk eller ren maktutövning beroende på tid och samhällsskikt. Inför en planerad bok och utställning på Hallands Kulturhistoriska museum sammanställs kunskapen om jakten från islossning till idag för Halland. Bilden som framträder blir av naturliga skäl fylligare ju längre upp i historien man kommer men de rent arkeologiska källorna är fundamentala för att förstå jaktens betydelse och praktik före 1600-talet.
Svårigheterna ligger till stor del i de halländska jordarnas egenskaper. Jorden är lätt och sur, mycket lite organiskt material finns bevarat. Men det lilla som finns bevarat i form av ben har från 1980-talet och framåt ofta bedömts osteologiskt. Genom totalsammanställningar kan man se vilka arter som förekom och i någon mån avgöra deras betydelse. Kompletterat med pollendiagram kan man få en aning om vilka djur som bör ha trivts i området. Redskapsfynd och slitspårsanalyser ger en annan ingång. Men åter spelar bevarandeförhållandena oss spratt, vi har inga förhistoriska exempel på slagfällor av trä eller snaror av rep/senor. Jakten bör trots allt främst ha bedrivits passivt genom fångst snarare än aktivt genom det vi vanligen ser som jakt.
Hundskelett ger oss en antydan om jaktformer. Tex kan förekomsten av små terrierliknande hundar från vikingatid antyda grytjakt på räv och grävling – något som för övrigt finns specifikt angivet i de medeltida lagarna för Skåneland. När man når upp i medeltiden kommer nästa utmaning, lagar och regler var danska och inte samma som de svenska vilka så ofta citeras och refereras i jakthistoriska verk.
Att teckna jaktens historia i Halland blir ett pusslande med få och ofullständiga bitar vilket kräver analogier från andra håll i tid och rum. Det viktigaste fältarkeologiska bidraget är goda osteologiska bedömningar från alla undersökningar där ben påträffas samt givetvis att rapporter skrivs och fynd levereras som de skall.
Inläsning:
Magnell, Ola. 2004. Harvesting Wild Boar – a study of prey choice by hunters during the Mesolithic in South Scandinavia by analysis of age and sex structures in faunal remains. Archaeofauna 14, pp. 27-41.
Djurhållning, gårdar och landskap
Maria Petersson, Arkeologerna SHM
Förhistorisk djurhållning har lämnat spår så väl på boplatser som i landskapet. Studiet av husdjurshållningen innebär att ett stort antal olika typer av källmaterial behöver hanteras, kombineras och tolkas. Det kommer att finnas nyckellokaler som kan generera modeller, vilka sedan kan användas för att förstå även mera fragmenterade platser. Förståelsen för förhistorisk djurhållning i lokalsamhället, samt på mera övergripande plan kan egentligen först erhållas när information från många lokaler fogas samman. Ett rumsligt perspektiv, ett landskapsperspektiv är avgörande härvidlag.
Den minsta byggstenen i det förhistoriska landskapet är den enskilda gården, även om detta inte är helt entydigt i ett godsliknande system av större dominanta gårdar med mindre underlydande enheter. Gårdstunet med sina byggnader, gårdsplan, aktivitetsytor och köksträdgårdsodlingar, den intensivodlade åkermarken samt gårdsnära betesmark/ängsmark med lövtäkt behöver identifieras liksom betesmarker på längre avstånd från gårdens centrum. De spår som djurhållningen kan ha lämnat är av mycket varierande karaktär i respektive zon och årstid är en viktig faktor i tolkningen. I mitt föredrag kommer jag att presentera två olika områden där de olika zonerna är tolkningsbara, samt diskutera djurhållningen i respektive område. Jag kommer också att redogöra för analysen av den systematiska betesdriften som i Östergötlands centrala delar dateras till ca 800 f Kr–Kr f.
Inläsning:
Petersson, Maria. 2006. Djurhållning och betesdrift. Djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1293190/FULLTEXT01.pdf
Hemma på gården i Nya Lödöse: Invånarnas förhållande till nötboskap och deras kroppar i den tidigmoderna staden.
Aaron Stutz, Bohusläns museum
De omfattande arkeologiska undersökningarna av Nya Lödöse utmärker sig genom sin nogsamma kontextuella metodik. Denna metod har gett detaljerad information om individuella stadsgårdar, gator och vretar under stadens 150-årshistoria. Den kontextuella dokumentationen av djurben skapar nya förutsättningar för att undersöka människornas förhållande till djur i denna tidigmoderna stad.
Ben från tamdjur dominerar de animalosteologiska samlingarna från Nya Lödöse. Ben från kultingar och höns i stadsgårdskontexter bekräftar att de var en levande del av de flesta stadsgårdar. Nötboskap innefattar den största andelen djurben. Det är inte bara p g a deras kroppsstorlek. De var av central betydelse ekonomiskt och näringsmässigt. De var dessutom en ständig länk till stadens omgivning. Nötboskap betade utanför stadens vallar—hur långt bort vet vi inte ännu. Oxar främst kördes in i Nya Lödöse där de slaktades för lokal konsumtion och för export.
Denna presentation sätter fokus på kretsloppet där människor arbetsamt gav oxar ett långvarigt liv efter slakten. Den kontextuella dokumentationen ger underlag för att skilja osteologiskt slaktnära avfall, skinhantering, hushållsnära matavfall och även andra viktiga sammanhang där nötkreaturens ben deponerades. Vi rapporterar om etableringslager och fyllningar i vretar där vissa köttfattiga kroppsdelar från nötboskap—t ex underkäkar, kranier, mellanfotsben och tåleder—sparades efter att skinnet hade tagits bort. Delarna av fötter och huvudet lagrades sedan med avsikt, skyddade från råttor och möss, förmodligen i gödsel- eller jordstack, för att eventuellt användas som armerings- eller stabiliseringsmedel i vretar och på gårdsplaner. Vi betonar att de kontextuella detaljerna kan synliggöra viktiga kronologiska aspekter av stadsgårdarnas konstruktion och brukning. T ex var nötkreaturben som användes som stabiliseringsmedel på gårdsplanen ofta äldre än ben från samtida brukningslager och avfallsgropar i samma stadsgård.
Att identifiera en fisk
Astrid Lennblad, Bohusläns museum
Människors relation till fisk har spelat en betydande roll i Västsverige genom historien – både som direkt föda och genom dess påverkan på det sociala och ekonomiska livet genom fisket och handeln. Den kunskap vi kan få kring fiskens betydelse, genom det osteologiska materialet, har enbart bara börjat utnyttjats till sin fulla potential. Denna presentation tar upp hur animalosteologi kan ge ny kunskap om senmedeltida och tidigt moderna samhällens förhållande till fisk, och som i sin tur kan ge oss en unik inblick i människornas dagliga liv.
Att identifiera fiskarter och specifika benelement från fiskarna i det osteologiskt material är svårt men viktigt. Fiske och fiskkonsumtion har spelat en viktig roll genom historien går därför inte att bortse ifrån genom att enbart klumpa ihop fiskbenen till enbart ”fisk”. För att få en ökad förståelsen av människornas relation till fisken är det viktigt att vi identifierar vilka fiskarter som finns representerade i materialet. Detta eftersom det ger oss information kring vilket eller vilka typer av fiske som resulterat i det benmaterial vi påträffar. Har vi sötvattensfisk? Har vi djuphavsfisk? Har vi en kombination av olika slags fiskeverksamhet?
Utöver enbart artidentifikation är även benelementsidentifikationen lika så viktig. Genom att identifiera vilka delar av respektive fiskarter vi har i Nya Lödöse har ny information kring handel med troligtvis torkad fisk uppdagats. Detta har gett oss ny spännande information kring handel med matvaror och kontaktnät. Det ger oss även en unik möjlighet att kunna resonera kring skillnader i konsumtionsmönster och -preferenser mellan de olika stadsgårdarna i Nya Lödöse samt förändringar över tid inom en stadsgård. Resultaten av dessa skillnader och likheter kan sedan, tillsammans med övriga arkeologiska data och påträffade föremål, ge en ovärderlig inblick i livet i staden.
Att integrera data om djurben i arkeologiska undersökningar
Leif Jonsson, LJ Osteology
Djurben kan utgöra en stor andel av fyndmaterialet från en arkeologisk undersökning. Detta gäller särskilt undersökningar av urbana lämningar där mängden av ben kan upplevas som besvärlig att handskas med. För oss osteologer som deltagit i Nya Lödöseprojektet har vi fokuserat på att integrera vårt arbete i projektets allmänna målsättning. Vi menar att vi måste vara en integrerad del helheten. Arkeologer har sällan haft akademisk träning i naturvetenskap och det har saknats diskussion på ett teoretiskt plan om djurlämningarnas potential i den arkeologiska forskningen. Togs djurben tillvara så lämnades de oftast i efterhand till en zoolog, paleontolog eller veterinär.
Dessa forskare arbetade i sin tur efter sina frågeställningar. Olika förhållningssätt till arkeologiska djurben illustreras av att man betecknar på olika vis: arkeozoologi, zooarkeologi, animalosteologi eller historisk osteologi. Man har varit noga med att utveckla metoder för identifiering av art och anatomiska drag samt bedömning av kön och ålder. I dessa aspekter håller analyser ofta hög kvalitet. Djurben har en biologisk bakgrund men i ett arkeologiskt sammanhang kan man likställa djur som människor handskats med som artefakter, de är en bit natur som bearbetats av människor, de har blivit kulturella objekt. Idag har majoriteten av osteologer en bakgrund i humaniora och många grävande arkeologer har osteologisk träning. Detta har lett fram till att djurben som arkeologiskt material fått allt större betydelse.
Det har vuxit fram en medvetenhet om att vi måste se våra källmaterial i deras kontextuella förhållande och att djurbenen i sig är delar av dessa kontexter. Genom att vi i undersökningen av Nya Lödöse varit en del av projektet från dess början, till dess avslutning, har vi kunnat skapa ett källmaterial som gett oss möjlighet att göra observationer av helt nya förhållanden som har betydelse för den stratigrafiska bilden och i sin tur tvingar denna stratigrafiska förståelse oss att ompröva tidigare tolkningar av arkeologiska djurbensmaterial. Vi vill arbeta problemorienterat och därför behöver vi förstå de kontextuella sammanhangen innan vi väljer olika material för att pröva olika frågeställningar.
Inläsning (osteologi-blocket):
Maltin, Emma. 2020. ‘Identity expressed through fish consumption’, in Linaa, J. (ed.) Urban Diaspora: The Rise and Fall of Diaspora Communities in Early Modern Denmark and Sweden. Archaeology – History – Science. Aarhus University Press (Jutland Archaeological Society Publications, 12), Moesgaard, pp. 447–471.
Maltin, Emma & Jonsson, Leif. 2018. ‘Cod Heads, Stockfish, and Dried Spurdog: Unexpected Commodities in Nya Lödöse (1473–1624), Sweden’, International Journal of Historical Archaeology, 22(2), pp. 343–363.
https://dx.doi.org/10.1007/s10761-017-0405-6.
