Äldre mötesanteckningar

Minnesanteckningar från ATM-möte 2016-01-22

 

Närvarande: 55 personer från Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs universitet, Arkeologerna SHMM, Rio Göteborg, Bohusläns museum, Länsstyrelsen Västra Götaland, Länsstyrelsen Halland, Studio Västsvensk konservering, LJ-osteology, Västergötlands museum och Västarvet Kulturmiljö/Lödöse museum.

 

Mötet hölls i Länsstyrelsens i Västra Götaland stora sal och spelades in så, att bilder visas och föredragshållarens röst hörs. Detta kommer att läggas ut på ATM:s hemsida, varför föredragen refereras mycket kortfattat.

 

1.

Susanne Axelsson hälsar välkomna och inleder med att säga, att föredragen spelas in, att ATM-mötena kan komma att användas som bas i länsstyrelsens handlingsplan för forskning och att man önskar förslag på teman för framtida ATM-möten.

 

2.

Isotopanalys – Strontium och mobilitet. Karl-Göran Sjögren.

Karl-Göran redogjorde för principerna bakom metoden; Strontium finns i berggrund och lösa jordarter dock i olika mängd på olika platser beroende på olikheter i berggrunden. Strontium tas upp av kroppen och lagras i ben och tänder/tandemalj. Genom att mäta kvoten för strontium får man fram en människas rörelser i landskapet förutsatt att man känner till motsvarande kvot i olika områden. Metoden förutsätter alltså att man tar fram dessa bakgrundsvärden, vilka man kan hämta ur smådjur, vatten och berggrund. Tandemalj ger bäst mätvärden, men visst hårt ben bakom örat (pars petrosa) är också användbart.

 

Från diskussionen/frågorna: Studien har behandlat Falbygden där bakgrundsvärdena är kända. (Även delar av västkusten är känd.) Djur och människor har haft olika rörlighet. Svin är tämligen orörliga, får/get och speciellt nöt är rörliga. Majoriteten av människorna kommer från Falbygdens kambro-silurområde, ca 20% kommer utifrån. Förflyttningen är inte könsspecifik.

 

Kostnaden för analysen är i klass med 14C, men det kan vara svårt att få tag på ett lab som kan göra det.

 

3.

Fynden vårt kulturarv idag och i framtiden. Else-Britt Philipsson och Ingela Lundin.

Föredraget inleddes med en betraktelse över hur man sett på fynd genom åren och vad, som format samlingarna på Göteborgs stadsmuseum. Bland annat påtalades den stora mängd material, som kommit in sedan 1960-1970-talen och att museet har platsbrist.

 

Därefter tog man upp KML:s intentioner ifråga om fynden, metoder, rutiner, hur den ideala situationen skulle se ut och informerade om ny myndighet med uppgift att bevaka museernas kvalité och ny museilag där aktiv förvaltning poängteras. Slutligen ställdes frågor om hur samlingarna ska användas och om och hur gallring ska ske.

 

4.

Forskningsperspektiv på fyndinsamling och gallring. Kalle Thorsberg.

Kalle Thorsberg använde flintmaterialet som exempel på hur gallring sker på omvägar och att resultatet kan få negativa konsekvenser. Exempelvis finns inget komplett mesolitiskt material i Göteborgs kommun. Kalle påpekade också, att man tvingas argumentera för att spara massmaterial, trots att det är ett lagbrott att slänga innan staten överlämnat material till museerna.

 

Den flinta man sorterar bort är s.k. övrig flinta, en grupp som alltid kommer att finns oberoende av vilken typologi, som finns i bakgrunden. Om övrig flinta alltid sorteras bort, kommer alltid samma delar av materialet att saknas. Enligt Kalle är vad som identifieras som övrig flinta bara ett mått på den sorterande arkeologens kompetens. Som exempel nämndes, att TRB-kärnor inte alltid stämmer med definitionen för kärnor och riskerar därför att slängas. Ett annat exempel på problem är, att Enerklev-fasen är svårdefinierat utom utifrån avslagsmaterialet, som alltså ofta slängs.

 

Diskussionen efter föredraget handlade främst om huruvida fynd ska tas in på AU respektive FU och konsekvenserna av detta. Informerades också om att det senare under året (december) kommer att hållas ett seminarium om intagning av flinta, utrymme och vetenskap. Sades också, att yngre material ibland gallras på grund av att det inte finns kostnadstäckning för konservering samt att man inte ska slänga oreflekterat.

 

Tiden tog därefter slut och diskussionen skulle istället fortsätta på eftermiddagen, vilket inte skedde.

 

5.

Våtmarksarkeologi. Jens Heimdal och Jonas Bergman.

Jens Heimdal beskrev den geologiska bakgrunden för våtmarksarkeologi, var man tagit prover tidigare, var man tar dem idag och vilken potential man kan se framöver. Han fortsatte med att beskriva hur våtmarker bildas och utvecklas, deras läge i landskapet och problem med datering. Han kom också in på förändringar i landskapet över tid och hur man ska tänka kring fornlämningars läge i förhållande till förändringen. Slutligen beskrev också olika geofysiska metoder.

 

Diskussionen rörde sig bland annat omkring när i den antikvariska processen våtmarksarkeologin bör komma in och det bör vara samtidigt som AU. Man diskuterade också avgränsning av fornlämningar och det förordades att denna skulle dras ute i våtmark istället för i kanten. Även undersökningsmetoder och kostnader diskuterades.

 

Jonas Bergman presenterade medicinska av pollen- och makrofossilundersökningar (paleopatologi). Exempelvis kan man få fram sådana sjukdomar, som ursakas av parasiter och rester av växter, som används i medicinska sammanhang, likvakor och annat.

 

Diskussionen handlade om pollen och makro i nya sammanhang och var man kunde hämta material. Nya Lödöse togs som exempel. I sammanhanget påpekades, att arkeologi kan ses som en paraplyterm för allt arbete med frågor om äldre tider.

 

6.

Den sista delen av mötet användes till att diskutera Länsstyrelsens handlingsprogram för den arkeologiska verksamheten och i vilken mån ATM-mötena kan utgöra eller utgöra del av det.

 

Jörlanda 2016-03-31

Marianne Lönn

Minnesanteckningar från ATM-seminarium 2015-01-23

 

Plats: Länsstyrelsen i västra Götaland/Göteborg

Närvarande: Bengt Nordqvist, Betty-Ann Munkenberg, Bo Kölqvist, Carina Bramstång Plura, Clara Alfsdotter, Eirik Johansson, Else-Britt Filipsson, Jan Ottander, Jenny Nord, Kalle Thorsberg, Karin Olsson, Lillemor Olsson, Marianne Lönn, Mats Hellgren, Mats Sandin, Niklas ytterberg, Pernilla Morner Åhman, Pia Claesson, Susanne Axelsson, Tom Wennberg, Tora Gullbrand, Ulf Ragnesten, Åsa Algotsson

 

 

 

  1. Möten inleddes med att Mats och Jan hälsade alla välkoma och snabbt gick igenom vad dagen skulle innehålla.
  2. Eftersom föregående möte avbröts på grund av bombhot, ägnades en del av förmiddagen åt att ta upp de punkter, som inte hanns med då. Marianne gjorde en kort rekapitulering av det mötet fram till det att larmet gick.
  3. Därefter höll Pia ett föredrag om lipidanalys. (lipider = fetter); vad det är, hur man tar prover, var man hämtar dem, problem vid provtagning, problem med lipidanalys generellt, vilka fetter, som är lättast att få fram, när analysen är motiverad, vilka frågor som kan besvaras osv. Som vid många andra typer av provtagning är referensprover nödvändiga. Exempel togs upp. Diskussionen handlade främst om exempel från fler lokaler och olika frågor kring hur prover tas, från vilka material, ur vilka anläggningar samt en del om källkritik. Eftersom analysen är ny för oss och verkar kunna bli givande förslogs ett gemensamt forskningsprojekt och/eller att analysen börjar användas vid uppdragsarkeologiska undersökningar.
  4. Under rubriken ’Två kvartar om kvarts’ höll Bengt och Kalle var sitt föredrag. Bengt koncentrerade sig på en genomgång av kvarts och arbeten med kvarts i Göteborg och Bohuslän främst utifrån egna erfarenheter. I första hand presenterades mesolitiska platser. Kalle talade först om materialet kvarts eller snarare materialen eftersom det finns flera typer. Poängterade att det är svårslaget, inte går att styra och att resultatet blir som det blir. Nämnde att kvartsmaterialet är överlag mycket litet och att många intagna kvartsavslag är naturliga. Därefter beskrev Kalle dateringsproblem i Västsverige. Eftersom geografiskt samband inte är liktydigt med samhörighet och eftersom det finns många blandade fyndplatser är dateringen av kvarts mycket svår. Det finns exempelvis ingen bra daterad kvarts från mesolitikum. Bättre daterad kvarts finns i gravmonument och så kallade kultplatser och då ligger dateringarna i bronsålder och äldre järnålder. Kvartsavslag och kärnor finns också i vikingatida gravmaterial. En slutsats är att kvarts inte alltid sönderdelas för att skapa redskap utan har också andra funktioner och att materialet representerar olika saker i olika perioder. Diskussionen handlade om kvarts som kross i gravar, om färgens betydelse, om morrländska boplatser med klara avslag, om att slitspåranalys kan vara möjlig men har problem och om användningsområden som magring till keramik och fluss vid järnhantering. Slutligen sades, att man bör ta in det man tror är något och att kvarts har använts när inget bättre material funnits till exempel flinta.
  5. Lunch
  6. Efter lunchen pratade Marianne om uppdragsarkeologin principiellt, om hur kunskap växer fram, lite om teori och en del om hur vi förmedlar kunskapen. Eftersom jag av naturliga skäl inte antecknat hänvisar jag till boken ’Uppdragsarkeologi och forskning’ (M. Lönn 2006).
  7. En allmän diskussion om ATM, syfte, deltagare osv handlade bl a om för- och nackdelar med större möten, om att utveckla hemsidan, om förslag till teman och om teknisk dokumentation av mötet (filmning). Tekniken går framåt och kan kanske lösa problemet med att förmedla till dem, som inte är med på mötet. Diskussionen får anses oavslutad och i högsta grad levande.
  8. Susanne talade om kulturmiljöarbetet i och med den nya 1850-årsgränsen. Lämningar tillkomna före 1850 är att betrakta som fornlämningar. I övrigt gäller samma principer som tidigare alltså: fornlämningar ska vara varaktigt övergivna spår av äldre tiders verksamheter. Yngre lämningar kan fornminnesförklaras, om de uppfyller vissa krav. Ny rad = aktualisering (förändring i fråga om fornlämningsstatus) finns nu i FMIS.
  9. Åsa redovisade olika exempel från äldre kartmaterial. För bedömning av 1850-årsgränsen kan man bl a också gå till husförhörslängder. Dessa går att komma åt digitalt eller på landsarkivet.
  10. Niklas pratade om avrättningsplatser från medeltid till 1850 och redovisade några platser där galgar stått. En inventering har bedrivits. Material som använts är kartor, kyrkböcker, domar från tings- och hovrätt, registratur, fysiska lämningar och begreppet ’plats med tradition’. Totalt sett är fornlämningstypen svår att hitta, svår att identifiera, svårgreppbar och ofta ouppmärksammad och felbedömd. Kännetecken redovisades och även platser som undersökts. Typen är dock inte helt ovanlig. Det ska finnas en eller två per härad.
  11. Tom och Mats redovisade var sin torpundersökning, där de båda torpen låg nära varandra. Mats torpplats innehöll väg, vattenhål, spisröse, huskonstruktion och förutom tegel mycket få fynd. Toms torpplats (Smedjetorpet, Fors 28) innehöll torp och smedja med tydliga strukturer av bådadera. I fråga om analyser hade jordprover från golvlagret tagits. Platsen var hittad med hjälp av äldre kartmaterial och marknamn från 1700-tal. Diskussionen tog upp frågor om funna redskap (enstaka) och vedart (fur), den historiska kontexten, kopplingen mellan historiskt och arkeologiskt material och metod. För att kunna arbeta med och förstå torplämningar bör man ha ett generöst tilltaget AU-område bl a eftersom en viktig fråga är försörjningen. Inför AU krävs kartgenomgång och arkivalisk genomgång. Torpinventeringar bör ge god kunskap. Generellt krävs en fördjupad historisk analys i samband med alla yngre lämningstyper, vilket också är en god ingång till populära arbeten. Metodiskt arbetar man på samma sätt som vid tidigmoderna undersökningar.
  12. Mötet avslutades.

 

 

 

Marianne Lönn

Minnesanteckningar från APT-möte, länsstyrelsen 2014-03-07.

 

(Eftersom mina anteckningar blev kvar i sammanträdesrummet vid utrymningen och det tog viss tid innan jag kunde få dem, är minnet av vad som sades lite luddigt. Där anteckningarna är kortfattade har jag således inte kunnat fylla ut dessa ur minnet.)

Mötet inleddes med att Susanne Axelsson presenterade inriktningen på och gruppen bakom APT-mötena. Dessa är jan Ottander och Susanne Axelsson från länsstyrelsen i Västra Götaland, Marianne Lönn från Uv Väst som på grund av pensionering ersätts med Betty-Ann Munkenberg, UV Väst, Petra Rudd Rio Göteborg och Pia Claesson, Bohusläns museum.

APT-mötena ska:

  • Utveckla arkeologisk kunskap och metoder
  • Vara förankrad i arkeologgruppen, närmare bestämt alla grävande institutioner och länsstyrelser i regionen.
  • Ett möte per år hålls, någon gång under perioden november-januari.
  • Så många arkeologer som möjligt bör få tillfälle att delta.
  • Nästa möte, alltså vintern 2014/2015 kommer att hållas i en större hörsal och då kommer även arkeologistuderande att bjudas in.
  • Styrgruppen ansvarar för minnesanteckningar och dessa läggs ut på hemsidan. http://www.atmseminarium.n.nu
  • Andra frågor såsom exempelvis länkar till andra hemsidor, diskussion om principiell inriktning, ämnen för kommande möte och eventuellt annat avsågs diskuteras samma eftermiddag efter dagens föredrag och diskussioner. (Av detta blev dock inget på grund av bombhot mot länsstyrelsen.)

 

Dagens möte fokuserade på analyser och metoder.

 

Föredrag och diskussioner:

Marianne Lönn presenterade vilka analyser som använts för att komma åt kulthandlingar och tolka kultiska anläggningar på Tuve 46. Diskussionen kom att handla om de analyser som använts, 14C, makroanalys, fosfatanalys, keramikanalys, osteologisk analys, och vad som eventuellt saknades dvs pollenanalys. Behovet av referensprover för framför allt makroanalys framfördes. (Eftersom undertecknad höll föredraget är anteckningarna härifrån obefintliga. Samma typ av problem återkom dock i nästkommande föredrag, liksom även typen av diskussion.)

 

Betty-Ann Munkenberg beskrev undersökningen på Tanum 2213 och 2211 med liknande probleminriktning som ovan (metoder och analyser för att spåra rituella handlingar och symboliska värden). Frågor som ställdes var: Vad kunde vi gjort bättre? Andra fältmetoder? Andra analyser?

Diskussionen rörde:

  • Fosfater – hur göra metodiskt? Stege, utvalda nivåer? Vad säger proverna? Erfarenheter från olika håll framfördes och bl a påmindes vi om att äldre tiders negativa inställning till fosfatanalys bör omprövas. Vad säger proverna? Vilken källkritik bör anläggas?
  • Makroanalysresultat med brända ben och växter togs upp som eventuella rester av kultiska handlingar.
  • Redovisades och diskuterades andra kultplatser och boplatser med kultplats.
  • Analys av stenmaterialet diskuterades framför allt vad som var naturligt och vad som var flyttat.

 

Petra Rudd tog upp problemet med många små förundersökningar inom en och samma fornlämning. Problemet uppstår när förundersökningar görs för varje tomt som bebyggs i vissa fornlämningstäta områden, t ex Torslanda på Hisingen. Exempel hämtades från en fornlämning där tio förundersökningar utförts. Eftersom var och en av dessa är små hålls kostnaden på ett minimum och undersökningarna rapporteras inte som vanliga rapporter utan enbart som slutmeddelanden eller annan förenklad rapportering. Få eller inga 14C-analyser görs, ingen sammanställning av samtliga resultat eller avgränsningar finns. Hur ska sådana fornlämningar få en värdigare behandling? Ska man överhuvudtaget hålla på med detta? Pengar saknas inom projekten. Var hittar man uppgifter om tidigare förundersökningar?

 

Diskussion:

  • Mötet konstaterade att undersökningarna trots allt är viktiga.
  • Kan man söka projektmedel för att sammanställa hittillsvarande kunskap?
  • Borde undersökningarna få kosta lite mer?
  • Uppgifter om undersökningar finns i FMIS dock mycket kortfattat. Kanske med nyttiga hänvisningar.
  • Ett parallellt problem är städer med många schaktkontroller.
  • Riksantikvarieämbetets ”Samla” bör vara det ställe där alla uppgifter så småningom finns och blir tillgängliga. Dock inte färdigställt ännu.
  • Andra exempellokaler togs upp och diskuterades.
  • Den ackumulerade kunskapen borde få finnas med i varje ny undersökning. Medel för detta måste då finnas inom projektet. Problem gentemot lagstiftning/exploatör.
  • Svårt att betrakta platsen som borttagen även om stora delar eller till och med det mesta undersökts.
  • Lite dyrare undersökningar och fonderingar diskuterades men är tydligen inte möjligt.

 

Christina Rosén och Matthias Öbrink talade om val av metod vid undersökningen av Nya Lödöse. De föredrog att beskriva det som att dokumentera händelser och hur man gör det istället för att tala om single context. Ledord och utgångspunkter för tänkandet och dokumenterandet är: konstruktion, bruk och destruktion.

 

På föredraget följde en kort kommentar om att gravar kan grävas enligt händelser även med andra gräv- och mätmetoder. Därefter gavs tid för ett oannonserat föredrag av en person, som jag tyvärr inte skrev ner namnet på. Utifrån en bok om single context och dess utveckling gjorde han jämförelser med hur man tänkte inför Nya Lödöse-undersökningen och hur det blev.

 

Efter de båda föredragen diskuterades utifrån olika exempel hur mätningar kan göras. På grund av tidsbrist sköts den fortsatta diskussionen till efter eftermiddagen som av bombhot uteblev – tyvärr.

 

Glenn Johansson talade om bruksspår och fosfater från en undersökning av kokgropar i norra Halland. Analysen av bruksspår visade, att man kan ha arbetat med fisk och under en del av kokgroparna fanns förhöjda fosfatvärden. Dessa skulle kunna ha med fisk eller kött att göra. Emellertid var kartan över fosfater inte entydig. Fosfater fanns under vissa kokgropar, men inte under andra och även på andra ställen än vid kokgroparna.

 

Efterföljande diskussion handlade mycket om samma saker som togs upp tidigare under dagen. Fosfatanalys principiellt och vilka olika metoder som var bra diskuterades, källkritik poängterades och man undrade var och på vilken nivå prover skulle tas. Fråga om vad en lipid-analys kunde ha tillfört kom också på tal.

 

Jörgen Streiffert fortsatte på temat kokgropar. Efter en beskrivning av några lokaler med kokgropar och 14C-analyser i Halland ställdes fråga om hur man kommer vidare med tolkning.

 

Marianne Lönn fyllde på med 14C-resultat ifrån bohuslänska kokgropar. Dateringarna fokuserades på två frågor: Den ena är spår av en möjlig kronologisk förflyttning från norra tyskland och upp mot Norge och den andra är frågan om en kokgropslokal använt under lång tid eller vid något eller några enstaka tillfällen.

 

Mötet diskuterade därefter:

  • Andra möjliga analyser.
  • Efterlystes fler vedartsbestämningar och mer fokus på sådana för att utröna vedens egenskaper och därigenom komma närmare en tolkning.
  • Även stenmaterialet bör analyseras närmare med hänsyn till hur det spruckit/smulats. Olika bergarter reagerar olika för värme.
  • I återanvända kokgropar bör faserna dateras.
  • Genomgång av makroprover bör göras. Många har inte gett någonting, men andra har tydligen gjort det.
  • För Hallands del frågades varifrån stenen kommer.
  • Påpekades också att svaghet med 14C-datering är de relativt långa osäkerhetsmarginalerna.
  • Framfördes behov av att alla kokgropar dateras.

 

Pia Claesson började tala om lipidanalys, men tyvärr gick brandlarmet. Efter utrymning och väntan utanför huset fick vi veta att länsstyrelsen var bombhotad. Vi kunde då inte gå tillbaka in i huset, varför mötet upplöstes. Förhoppningsvis kan nästa möte börja med föredraget om lipid-analys eftersom vi alla ville veta mer om det. Den principiella diskussion, som inte hanns med, bör också tas upp vid nästa mötestillfälle.

 

 

 

Landvetter och Stavanger 2014-04-03

Marianne Lönn

Arkeologi-Teori-Metod

 

 Under våren 2012 hade vi två teman: Problematiken kring ”Gravar och odlingsrösen och Undersökningsmetoder för stenålderboplatser”

Hösten 2012 kom att behandla teman: Tidigmoderna städer  och Blandade boplatser.

 

ATM-möte, arbetsgrupp 2013-10-31.

 

Närvarande: Pia Claesson, Petra Rudd, Jan Ottander, Marianne Lönn, Mats Sandin (i början av mötet), Betty-Ann Munkenberg, Susanne Axelsson.

 

Anteckningar: Susanne

 

Vad är syftet med ATM? Hur skar formerna se ut?

  • Vi vill öka medvetenhet och kunskap om olika metoder och teorier så att den arkeologiska kunskapen utvecklas.
  • Viktigt att behålla förankringen i handläggar/arkeologgruppen.
  • Viktigt att prioritera verksamma fältarkeologer framför chefer.
  • Alla verksamma grävande institutioner i Västra Götaland och Halland bjuds in.
  • Ingen budget finns eller ska finnas, så alla deltar frivilligt, utan ersättning.
  • Ett möte årligen, en heldag, förlagt till vinterhalvåret (november-januari). Utifrån RAÄs återupptagande av metodkonferenserna är det bra om vi är i fas så att vi hinner/kan diskutera innan deras konferens i mars.
  • Önskvärt att så många som möjligt kan delta.
  • Minnesanteckningar ska föras, men kan hållas väldigt korta så att de som inte deltar kan fråga de som var med om det är något som är extra intressant. Ansvaret delas av styrgruppen som också för anteckningar som läggs på hemsidan.
  • Styrgruppen träffas under tidig höst och planerar träffen. Marianne är specialinbjuden till styrgruppen! J

 

 

Nästa träff:

Metodfrågor är tema för nästa träff, såväl metoder vid grävning och analysmetoder i två block.

 

Några underteman:

 

Grävmetoder: Fm

-Metodval och metodutveckling i Gamlestan. Karin eller Jonatan (eller någon annan fältledare)

-Metoder vid mindre undersökningar (exempelvis tomtundersökningar), utvärdering, utveckling. Petra R

 

Analysmetoder: Em

-Markkemiska analyser: Stig

-Metoder kopplat till specifika frågeställningar, exempelvis offer: Beban och Marianne

-Metoder kopplade till kokgropar: Glenn kan ge ett exempel, med hjälp av Marianne och Pia.

 

Vi bjuder in studenterna vis arkeologisk metod och praktik, masterskursen, till nästa träff. Jan kontaktar Peter Skoglund som är kursansvarig.

 

Nästa träff tar vi i hörsalen på länsstyrelsen som experiment – vi utvärdera hur det fungerar sen.

 

Arbetsuppgifter:

-Delge ansvariga chefer och kollegor resultatet från detta möte -Alla

-Kontakta föredragshållare:

                      Stig – Petra

                      Glenn – Marianne

                      Gamlestan fältledare - Petra

 

Boka lokal – Susanne

Kontakta Peter Skoglund – Jan

Bestämma datum – 17 januari

Skicka ut inbjudan – Jan

Program – Jan och Susanne

Beställa fika – Jan o Susanne

Ta emot anmälningar - Jan

 

 

 

 

ATM-seminarium, Länsstyrelsen Göteborg, 2012-03-23

 

Minnesanteckningar förda av Bohusläns museum

Seminarieserien är ett samarrangemang mellan Länsstyrelsen i Västra Götaland,

Riksantikvarieämbetet UV Väst, Västarvet/Bohusläns museum och RIO kulturkooperativ.

Deltog gjorde arkeologer från Västarvet (Bohusläns museum, Lödöse museum, Västergötlands

museum), RAÄ UV Väst, RIO kulturkooperativ, Göteborgs stadsmuseum, Länsstyrelserna i Västra

Götalands, Hallands och Jönköpings län, Arkeologikonsult, Kulturmiljö Halland samt Arkeologisk

museum Stavanger.

 

Tema 1 – Gravar och odlingsrösen

Gisela Ängeby, UV Väst

Problematik kring röjningsrösen och gravar utifrån riksväg 40

Föredraget tog sin utgångspunkt i linjeprojektet Rv 40, etappen Brämhult–Rångedala. Vid Bytorp

undersöktes 2004 ett område med röjningsrösen av Pär Connelid, Kula HB. Ett av dem visade sig

innehålla brända ben, det var en grav. Arkeologer från UV Väst tillkallades.

Exemplet belyser det svåra i att metodiskt angripa gravformer som morfologiskt ser ut som

röjningsrösen. Här krävs en större teoretisk medvetenhet kring fenomenet röjningsröseområden.

Röjningsrösen kan ses i ljuset av transitionszoner. Gravläggningar i röjningsrösen kan tolkas som ett

transitfenomen, för att t.ex. blidka makter i missväxttider. De kan också vara rituella monument

kopplade till åkerbruket i ett vidare religiöst och kosmologiskt perspektiv (jämför Kraft). Ytterligare ett

perspektiv är som territoriemarkörer. Det har påpekats strukturella likheter mellan röjningsrösen och

gravar, det finns ett gemensamt formspråk. Röjningsbränning och kremering är likartade fenomen

eskatologiskt (Kaliff). Om röjningsröseområden kan ses som kultplatser, är i så fall enskilda rösen

kultobjekt? Det kan vara en ingång att förstå till skicket att symboliskt bygga in sina förfäder i rösena.

Därfter återvände Gisela till Rv 40, den här gången sträckan Dållebo–Hester som undersöktes 2011.

Fornlämningen Södra Ving 294 i Ulricehamns kommun var ett röjningsröseområde som fortsatte

utanför vägområdet. Det var svårt att föreställa sig att det kunde finnas gravar i denna sumpiga,

blockiga terräng. Återigen genomfördes undersökningen av kulturgeograf Pär Connelid, som ånyo

fann brända ben i ett av rösena. Området banades av och undersöktes arkeologiskt. Här fanns

härdar/kokgropar i nära anslutning till flera monument, bl.a. en flack stensättning som slöt an mot ett

markfast block. Den hade en antydan till kantkedja, men var delvis bortgrävd i samband med

förundersökningen, i tron att det var ett röjningsröse. Stenpackningen innehöll spridda brända ben.

Stenlagret fortsätter djupare än förväntat varunder man fann en kistliknande konstruktion och en

bålplats. I kanten av respektive nära anslutning till monumentet fanns keramik och en härd.

Röjningsrösena var generellt mindre, ca 4-6 m i diameter, medan graven var markant större, med 9 m

storlek. I intilliggande röjningsrösen fanns löpare och keramik. Fynden visar på en symbolik kring

odling, malning och fruktbarhet. Det fanns också ett röjningsröse som morfologiskt påminnande om

graven (fyrsidig, kring markfast block).

Gisela menade att det inte finns några kända paralleller till en bålplats inne i röjningsröseområden,

medan däremot brända ben ibland dyker upp i monumenten. Här återknöts till föreställningen om den

symboliska anknytningen till jordbruksmarken. Dessa inslag finns här bara pga odlingen, menar

Gisela. Tesen är att graven och aktiviteterna finns här just för röjningen/odlingen, inte tvärt om (att

platsen etablerats efter gravläggning). Analysarbete pågår.

Ett parallellfenomen var fornlämningen Södra Ving 240. I ett röjningsröseområde fanns ett monument

som efter utredning utpekats som en möjlig stensättning. Den låg på en liten bergknalle med modern

odlingsmark intill. Vid förundersökningen bestämdes den efter okulär besiktning istället som ett

modernt odlingsröse. Efter en kompletterande förundersökning behandlades den återigen som en

grav med upplagd odlingssten. Slutundersökningen visade att monumentet utgjordes av en skadad

stenpackning, ca 10 m diameter, med rester av utplacerade stora block, likt en domarring. Centralt

fanns en mittsten och större stenar bildade koncentriska cirklar. Under mittstenen fanns ett brandlager,

man hade kremerat direkt på berget. Gravgömman innehöll brända ben, sot och kol.

Slutsats: Förundersökningsmetodiken är avgörande för ett fullgott resultat i röjningsröseområden.

Inget får avfärdas efter enbart okulär besiktning och likaså räcker inte enkla sökschakt. Vi måste

handgräva i dessa objekt vid förundersökningen för att kunna bedöma dem rätt. Detta lyftes fram

redan i UV Västs utredningsrapport utifrån erfarenheter på Sydsvenska höglandet. Kunskapen finns,

detta är inget okänt fenomen! Det är också viktigt att se röjningsröseområden som delar av en

komplicerad helhet, med boplatslämningar, gravar, röjda ytor, röjningsrösen etc.

Magnus Rolöf, Bohusläns museum

Odling, död och mittemellan, utredningar och förundersökningar från 2007 till nu

Föredraget var en sammanfattning av nya insikter efter arkeologin inför infrastruktursatsningen

Slambymotet (Rv 40–Partillevägen) och Bårhults företagspark i Härryda kommun. Planområdet låg

indraget strax norr om Landvettersjön, upp mot bergen.

Lämningsbilden före arkeologin såg ut som följer: 1 fossil åker, 3 fyndplatser, 1 domarring (borttagen),

1 hägnadssystem, 1 gårdstomt.

Utredningen genomfördes i två etapper. Etapp 1 (vår 2007) inbegrep kulturgeografisk analys

(Connelid) samt arkeologisk besiktning. Genast identifierades tidigare okända röjningsrösen överallt,

men det var svårt att se helheten. Etapp 2 (sommar 2007) genomfördes med sökschaktning och

inventering. Trots att årstiden var fel, inventeringen var svårgenomförbar i högsommargrönskan,

karterades rösen inom mycket stora områden. Dessa var morfologiskt olika, från toppiga till flacka,

med varierande storlekar och materialsammansättning. De riktigt flacka rösena var svåridentifierbara i

ytan. Mängden rösen var överväldigande.

Efter utredningen såg lämningsbilden ut så här: 10 områden med fossil åker (röjningsrösen, röjda

ytor), 3 fyndplatser, 1 domarring (borttagen), 1 hägnadssystem, 1 gårdstomt, 1 färdväg, 1 milsten.

Förundersökningen kom till stånd senvåren 2009, men då var förtetagsparken redan påbörjad med

skadade rösen till följd. Årstiden gjorde att det var lättare att identifiera rösen. Inventering, kartering

och jordsondning utfördes nu i hela området. Allt sammanfördes i en enda fornlämning, Landvetter 71,

med ny utbredning och nytt innehåll: ca 400 rösen, ca 120 kolningsgropar och ett antal förhistoriska

anläggningar. Tidsbrist gjorde att bara 5 röjningsrösen kunde grävas, varav 3 daterades. Här inriktade

man sig på de mer flacka typerna, som upplevdes som äldre. Dateringarna spretade, från

senmedeltid, via romersk järnålder/folkvandringstid, till mellersta bronsålder. Det äldsta röset hade en

klar gravkänsla, den var vällagd och innehöll ett brandlager. Ytterligare fler av den typen identifierades

vid provsondning under markytan, med samma material och storlek. Denna upptäckt ledde till en

kompletterande förundersökning.

Denna ”andra etapp” av förundersökningen genomfördes i maj 2010. Otvetydigt fanns gravar, utifrån

både morfologi och topografi. De låg samlade som stensättningar på en åsrygg. En viktig iakttagelse

var att vissa röjningsrösen var bättre lagda och hade tydligare kantkedja, dvs. hade mer av

”gravmorfologi” än flera av gravarna, som var mer flacka, med mindre stenmaterial. Plötsligt

framträdde också ett monumentalt krönröse på åsens högsta punkt! Härrydas första gravfält, RAÄ

112, hade fötts. Avgränsningen utifrån förundersökningen grundades mycket på topografi, bara delvis

på rösenas morfologi. I norr var gravfältet delvis förstört av företagsparken.

Slutsats: Det går inte att avgöra om ett röse är ett röjningsröse eller en grav genom okulär besiktning.

Det finns ingen accepterad morfologi att luta sig mot. De röjningsrösen som har modern odlingssten

ovanpå släpptes efter AU. En annan insikt är den enorma kunskapstillväxten efter varje steg i arbetet,

en slags "återvändandets makt”, dvs. att upprepade gånger jobba sig in i landskap, återkommande

och vid olika årstider. I Härryda kommun finns relativt få fornlämningar. Varje ny lämning ger ny

kunskap. De ca 50 fossila åkermarksområdena antyder en låg inventeringsgrad, dessutom är extremt

få registrerade som fasta fornlämningar. Nya fossila åkermarksområden kommer genast vid nya

planarbeten och gravmiljöer döljs bland dessa. Det känns som vi inte ens har en första

fornminnesinventering i området!

En lämplig antikvarisk angreppsmodell utifrån Slamby-exemplet vore: AU1 med kart-/arkivstudier och

inventering (obs! rätt årstid), vilket ger lämningarnas omfattning. AU2 med sökschaktning och ev.

stickprovsgrävning, vilket ger beståndet. FU med ytavbaningar i rösemiljöer, provundersökning,

analyser och ev. detaljkarteringar, vilket ger komplexiten, faser, vetenskaplig potential. SU med riktade

undersökningar utifrån spetsade frågeställningar.

Här kan det vara intressant att jämföra med slutsatserna i Länsstyrelsen i Stockholms program

(Rapport 2012:2). Här beskrivs röjningsröseområden som en antikvariskt vag lämningskategori, som

är dåligt känd. Merparten ligger idag i skog/historisk utmark som kännetecknas av ett lågt

exploteringstryck. Enligt Länsstyrelsen i Stockholm krävs en tidig antikvarisk bedömning och

agrarhistorisk kompetens hos de arkeologiska aktörerna. Den antikvariska gången bör vara

inventering och kartstudier inom AU, detaljkartering som FU etapp 1, provundersökningar som FU

etapp 2 samt undersökning och selektiv detaljkartering samt omlandsinventering under SU. Den

antikvariska avsiktsförklaringen är att omvärdera lämningstypens antikvariska status, att genomföra

riktad revideringsinventering liksom utökat samarbete med skogsnäringen.

Anders Kraft, Länsstyrelsen i Jönköping (stand in för Leif Häggström, Kulturmiljö Halland)

Gravar och odlingsrösen – exempel från Småland

Fossil åkermark är komplexa miljöer med flera tidsskikt. Undersökning av fossila åkermarker kräver

metod och synsätt med inbyggd riskmedvetenhet. Vi bör se områden med gravar/röjningsrösen som

uttryck för speciella handlingar. Det är tyvärr symptomatiskt att de tre länsstyrelserna i Småland

hanterar skogsbruksärendena olika, praxis är mycket olika i landet.

Exemplet Värmunderyd i Vetlanda. Här genomfördes undersökningar mellan 1998–2000 som

resulterade i boplatsområden, fossila åkermarker, lämningar efter järnhantering och gravmiljöer. En

särskild typ var lokaler med gravliknande kvadratiska röjningsrösen. Monumenten var ofta påförda

med odlingssten i omgångar. Provtagning och undersökningsmetodik var inspirerade av

Hamnedaundersökningarna för E4 i Kronoberg, med pollenanalyser och 14C i stort format. En

kvadratisk stensättning, dold av odlingssten, innehöll en folkvandringstida skelettgrav med

bärnstenspärlor, korsformig fibula, bronsnål, ring, kniv, keramik.

Snarlika exempel finns gott om i Småland, vissa enbart förundersökta, andra slutundersökta (t.ex.

Hamneda, Markaryd, Öggestorp). Ofta har tolkningsproblem uppstått utifrån vår förförståelse av hur

gravar ska definieras. En variant är de ovan nämnda gravliknande röjningsrösena som relativt ofta är

fyndtomma, samt täckta av yngre odlingssten.

Kunskapen om dessa miljöer har trots allt funnits länge. Kjellmark undersökte under tidigt 1900-tal ett

flertal platser: Hemmesjö, Bergunda, Måstreda.

Slutsats: Vi står inför stora antikvariska problem. Inventeringsgraden är varierande alternativt låg.

FMIS har stora brister, med varierande registreringsgrad, bedömningar osv. Det kan också finnas ett

behov av fler kategorier av lämningstyper, då det uppstår en låsning vid ”grav” eller ”odlingsröse”. I

verkligheten finns en glidande skala med ett mycket varierat gravinnehåll. Genom GIS-analyser kan

riskområden på ett tidigt stadium pekas ut utifrån FMIS och fältbesiktningar. (I Dalarna har

laserskanning kunnat visa sannolika lägen för okända röjningsröseområden.)

Vi behöver mer förutsättningslösa undersökningar av röjningsrösen med anspråkslöst utseende och

storlek. Jämför Länsstyrelsen i Stockholms program ovan. Förundersökning av gravfält bör

genomföras i två steg. Steg 1 med totalavbaning för att ge indikationer på överlagringar,

underliggande boplatslämningar mm. Steg 2 med handgrävning av objekt. Vi måste också våga gräva

mer på förundersökningsstadiet, att faktiskt ge oss in i monumenten!

Kraft efterlyser ett nätverk kring dessa frågor. En fokusuppgift är vad han kallar ”hybrider” mellan

gravar och röjningsrösen. Och att vi generellt bör betrakta röjningsröseområden som fasta

fornlämningar.

 

Diskussion tema 1

Marianne Lönn (UV Väst): Radar upp en mängd olika frågor kopplade till föredragen.

Anders Berglund (Västergötlands museum): Är definitionen grav kontra röjningsröse verkligen

intressant i ett inledningsskede? Båda borde rimligen bedömas som fast fornlämning. Här kanske

vi istället skulle använda en glidande skala mellan lämningstyperna, men med samma antikvariska

bedömning.

Gisela Ängeby (UV Väst): Båda har samma skydd sett utifrån RAÄ:s defintion, men i antikvarisk

hantering blir det dock en uppdelning och olika behandling. Dessutom grundas bedömningar

mycket utifrån en känsla av upplevd ålder eller typ. Man borde satsa på att förutsättningslöst

undersöka ett antal ”rena” röjningsrösen. De är inte bara stenar på hög, de är både monument och

praktiska resultat av odling.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Röjningsröseområden kan innehålla fossila åkrar,

bebyggelselämningar och aktivitetsytor, det är komplexa miljöer. Jämför också Stockholms

länsstyrelse-program angående boplatsterrasser i dessa miljöer. Ett lämpligt metodval vore att

slumpmässigt undersöka ett antal rösen alternativt låta urvalet grunda sig på morfologi.

Ulf Ragnesten (Göteborgs stadsmuseum): Angående typ av gravar i röjningsröseområden, är de enkla

eller har de mer rika gravgåvor. Skiljer de sig från gravar på gravfält? Är det en annan typ av

gravar än på gravfälten borde kunskapspotentialen vara stor.

Gisela Ängeby (UV Väst): Det handlar om olika uttryck, gravarna har en historik kopplad till

odlingsmark, annars råder det stor variation från enstaka brända ben till rikare fynd. Det skiljer

egentligen inte mycket från gravfälten. De flesta röjningsröse-gravarna har deponerade

symboliska gåvor och kvarlevor, men det är så ska man se på hela röjningsröseområdena, med

deponeringar.

Anders Kraft (Länsstyrelsen Jönköping): Vi har identifierat olika behov, främst undersökning under rätt

årstid. Samtidigt är det av vikt att kunna konstatera överlagring eller samtidighet i gravar och

odlingselement, skillnad i tid och/eller rum. Det gäller att välja rätt fokus, samtidighet eller ej, när vi

diskuterar gravar i dessa områden.

Marianne Lönn (UV Väst): Skulle det behövas totalavbaning för att se vad man har, vill man bana av

delar, ska enstaka objekt undersökas efter val, behövs ett stort batteri 14C?

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Det är bara i Jönköping som totalavbaning har gjorts (jämför

dock Hamneda i Kronoberg). Med denna metodik får man en möjlighet att se mellanliggande

element och kan bättre hantera och prioritera inom området. I princip är det ännu grundforskning

som behövs.

Anders Kraft (Länsstyrelsen Jönköping): Större ytor är att föredra framför små undersökningsytor, men

det drar stora kostnader.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Kvartärgeologer borde in på ett tidigt stadium.

Marianne Lönn (UV Väst): Jämför erfarenheten med ytavbaning av boplatser på 1980-talet,

kunskapstillväxten ökade markant. Angående morfologisk bedömning, gräv allt inom utvalda ytor

förutsättningslöst, det är fel att vi ska gå på upplevd känsla av typ/form.

Viktor Svedberg (UV Väst): Olika antikvarisk klassning är besvärligt eftersom oerhört mycket är

okända variabler. Apropå det har staten tillsatt en utredning som ska se över

fornlämningsbegreppet. Att tona ned fornlämningsbegreppet riskerar att innebära minskad hänsyn

vid exploatering. Sannolikt blir det inga problem i samband med större exploateringar inom

linjeprojekt eller liknande. Däremot i exempelvis skogsbruket finns en stor risk för ingrepp i

fornlämningsmiljöer med ett sådant synsätt.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Staten vill ha en gräns (ett årtal) efter vilket man

inte klassar lämningar som fast fornlämning, dvs. ett ”bäst-före-datum”.

Gisela Änegby (UV Väst): Inom Hamnedaprojektet undersöktes ett stort antal röjningsrösen utifrån

morfologi, men det var svårt att se något mönster. Angående förundersökningar borde de utföras

med ett stort antal sökschakt, framför allt för att spåra boplatslämningar, kokgropar och härdar.

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): I mer ”rena” miljöer är rösena lika och ger likartade dateringar, så

morfologi kan visst fungera, men det gäller framför allt internt inom enskilda röjningsröseområden.

I skogsmiljöer finns de bäst bevarade och minst kända fornlämningsmiljöerna, vi borde satsa

resurserna där.

Claes Ström (Länsstyrelsen Västra Götaland): Vad tål dessa områden? Kan man markbereda? Det

förstör ca 25% vid en första omgång. Länsstyrelsen i Västra Götaland är mycket restriktiv till

markberedning i anslutning till röjningsröseområden (såväl de som är fast fornlämning som de

som har övrig status).

Henrik Zedig (Länsstyrelsen Västra Götaland): Det är ett problem att klassningen är olika, beroende

på när röjningsröseområdena inventerades. Här kan man påminna om ett generellt

inventeringsbehov och metodutvecklingen med laserskanning i Dalarna. Det är även nödvändigt

med forskningsprojekt kring röjningsröseområden. Kanske ska vi offra lokaler för att testa metod

och teori. Vi kan vi börja med ett forskningsnätverk och sammanställning av kunskapsläget.

Roger Nyqvist (RIO kulturkooperativ): Hur stor volym av röjningsröseområdena är undersökta, dvs.

hur stor andel röjningsrösen per lokal och hur görs dessa urval? Sammanställningar saknas.

Bo Kölqvist (UV Väst): Angående avverkning. Användning av stubbrytning kommer att öka, vilket

skadar fornlämningar. Skogsstyrelsen har inte mycket att sätta emot om kunskapsläget är dåligt.

Entreprenörerna behöver ha denna kunskap och guidning, för att använda rätt typ av maskiner,

metoder etc. Det är en svår balansgång:

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Ofta är det stickprovsgrävningar och anslaget är ofta

kulturgeografiskt. Trots att den agrarhistorisk kompetens behövs, är det den arkeologiska blicken

och metoden som behöver utvecklas. Ett tvärvetenskapligt samarbete behövs.

Gisela Ängeby (UV Väst): Kulturgeografer behövs, de kan signalera utifrån erfarenheten, om det finns

gravliknande röseformer i ett röjningsröseområde.

Andreas Åhman (Lödöse museum): Eftersom det är skogsmark kan det vara nästan omöjligt att

inventera och överblicka i samband med utredning/förundersökning. Samtidigt är det svårt att

hävda avverkning.

Joakim Åberg (Bohusläns museum): Förnatillväxten kan också vara stor, vilket betyder att

jordsondning krävs, särskilt då synbarheten är dålig.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Kan man tänka sig att avverka gator i ett tidigt skede?

Andreas Åhman (Lödöse museum): Trots markskador kan avverkning vara att föredra framför ingen

synbarhet alls.

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): Det är företagarens skyldighet att göra marken

tillgänglig för adekvat undersökning. Det ska inte vara problem att kommunicera detta.

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Det krävs att man jobbar sig in i landskapet. Första besöket

måste vara på rätt årstid. Att avverka gator kan vara svårt. Och jag kan inte nog understryka

behovet av jordsondning.

Gisela Ängeby (UV Väst): Att välja ut gator för avverkning fungerar, till exempel för att hitta

gravmiljöer. Jordsondning är en bra metod, man kan även se om marken inte är odlad i anslutning

till förmodade röjningsrösen, vilket istället skulle peka på gravförekomst.

Viktor Svedberg (UV Väst): Det kan faktiskt vara svårt att veta om avverkning eller ej är att föredra, det

kan vara åt båda hållen.

Claes Ström (Länsstyrelsen Västra Götaland): För att undvika körskador kan man bygga en risväg,

där skördare och skotare kör och arbetar, det ger inga skador alls. Jämför den lyckade

avverkningen av Ryk-gravfältet i Dalsland. Det är en mycket bra metod, men kräver dialog och

antikvarisk medverkan på plats. Det är något mer kostsamt, men det är ännu mer kostsamt att

förstöra fornlämningar.

Pia Claesson (Bohusläns museum) & Marianne Lönn (UV Väst): Vi behöver i så fall hjälp i kontakten

med avverkare.

Anders Kraft (Länsstyrelsen Jönköping): I Jönköpings län drivs ett EU-finansierat projekt för att utbilda

personal som jobbar med avverkning i anslutning till fornlämningar.

Marianne Lönn (UV Väst): Hur kopplar vi ihop dessa områden med gravar/röjningsrösen med det

samhälle som skapat dem?

Gisela Ängeby (UV Väst): Bra artiklar och sammanställningar finns, nu behöver kunskapen breddas

och påbättras med fler exempel.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Den som för anteckningar får sammanställa en

referenslista på lämplig litteratur i ämnet, som bilaga.

Alex Gill (Arkeologikonsult): Röjningsröseområden kontra stensträngsbygder – handlar inte båda

fenomenen om att knyta an mot förfäderna? Och detta är arkeologiska frågor, inte

kulturgeografiska, det är viktigt att det är arkeologer som ställer frågorna och att vi låter

frågeställningarna styra undersökningarna.

 

Tema 2 - stenåldersboplatser och metodik

Eva Schaller, Arkeologisk museum i Stavanger (tidigare Kulturhistorisk museum i Oslo)

Stenåldersundersökningar i Vestfold

Inom infrastruktursatsningen E18 Brunlanesprosjektet undersöktes 2007–2008 åtta boplatslokaler

mellan 90 och 130 meter över havet vid Pauler i Vestfold

(http://www.khm.uio.no/utgravninger/e18_brunlanes/). Den äldsta var Pauler 1, belägen 127–130 m

öh, vilket ger en strandlinjedatering till ca 9400 BC (11 400 BP). Boplatsen låg i en skärgård under

tidigmesolitikum, direkt efter istiden. Lokalen var uppdelad på små ytor inom hyllor och gipar i

sluttningen. Man hade öppnat upp platserna genom att röja upp ytor, flytta stenar och möblera om.

Utifrån fyndtyper, fyndspridning, anläggningar, röjning och omflyttning av stenar kunde olika typer av

aktiviteter visas ha utförts på de olika delytorna inom boplatsen. Undersökningen tog sin utgångspunkt

i vetenskapliga frågeställningar kring landskapsanalys och faunamodellering, analys av teknologi och

typologi, ökad insikt i lokal kronologi, boplatsernas inre organisation och regionalitet.

Undersökningen genomfördes under sammanlagt 8 månader fördelade på två säsonger med 6

arkeologer i fält. I Norge föregås inte slutundersökningar av förundersökningar, utan av småskaliga

registreringsgrävningar. Man hade en budget som kanske motsvarade 8-10 svenska miljoner kr. Hela

lokalen handavtorvades. En liten grävmaskin användes för att flytta massor. Ingen stenar togs bort vid

avtorvningen. Genast hittade man stora spån och ensidigt tvåpoliga kärnor direkt i förnan eller

liggande på stenarna! Lokalen grävdes i sammanhängande ytor av 0,5 x 0,5 m stora rutor i 10 cm

stick. Sammanlagt 400 kadratmeter yta grävdes (totalt 650 kvadratmeter fördelat på stick 1–6). All jord

vattensållades.

Totalt fann man 16 500 föremål och 13 anläggningar. Klassiska tidigmesolitiska fynd som stora spån,

skrapor och sticklar, tångespilpetsar, högnipenspetsar, mikrosticklar, skivyxor osv.

Fynden samlade sig till åtta fyndkoncentrationer, med individuella skillnader kopplade till exempelvis

stensmide. Dessutom kunde man identifiera en möblering av platsen med stenar, kallade

”möbleringsstenar”, samt en trolig grav med rödockra. Skörbränt grus, av sockerbitsstorlek, gav

indikationer på härdar. Men inga 14C-resultat stämde med förväntningarna, trots att dateringarna

kommer från träkol i härdarna. Det var svårt att bestämma vad som var härdar, vad som var skörbränd

sten eller ej. Kolproverna hade därför en osäker kontext. Boplatsen är enbart daterad utifrån

strandförskjutning och typologi.

Flintan var högkvalitativ och saknade patinering. Mängden flinta stämde kusligt väl överens mellan

vissa fyndkoncentrationer, vilket föder tankar kring liknande arbetsmoment. Eva tror att det är två

familjegrupper som funnits på platsen.

Att avbana denna plats hade varit ”ett helgerån”. Alla stenar handritades per stick och digitaliserades.

Olika delar av fornlämningen såg relativt olika ut, från stenmattor och olikformiga stenpackningar till

röjda ytor. Möbleringsstenar definierade Eva som stenar av olika typ som har markerat platser eller

hållpunkter på boplatsen. De kunde skilja ut sig utifrån färg, storlek, form eller material. Röda

sandstenshällar och skrapor visade exempelvis på ett samband, som skulle kunna tyda på

skinnbearbetning.

Fyndspridningen visade en tydlig koncentration till härdområden, som tolkades som hyddor. En

hypotes är att man slagit flinta på skinn, som sedan tömts i hyddorna när man övergivit platsen. Det är

en intressant tanke, hur man en gång övergivit platsen påverkar i hög grad hur vi som arkeologer

finner och tolkar den. Den brända flintan dök upp i anslutning till de största fyndkoncentrationerna.

Kanske har de värmts upp och bränts när de har deponerats i hyddorna, som kan ha haft en bädd av

uppvärmda stenar. Under ett mindre överhäng fanns ett litet ”röse” med rödockra, kanske en grav.

Motsvarande välbevarade platser finns också i Västsverige, särskilt de ej transgrederade mesolitiska

boplatserna i norra Bohuslän med fynden direkt i förnan. Utifrån det norska exemplet är den

lämpligaste undersökningsmetodiken rutgrävning och inte maskinavbaning.

Ytterligare sju stenåldersboplatser undersöktes i projektet. En intressant iakttagelse var att andelen

inhemska råmaterial ökade ju lägre boplatserna låg, dvs. att de yngre boplatserna hade ett större

inslag av exempelvis kvartsit, lokala bergarter och bergkristall.

Johannes Nieminen & Glenn Johansson, UV Väst

Metodiska problem vid undersökning av stenåldersboplatser – med fokus på

mesolitikum

Johannes och Glenn presenterade UV Västs erfarenheter av att gräva västsvenska

stenåldersboplatser och metodiska reflektioner inför framtida undersökningar. Först en kort

forskningshistorik. Redan på 1800-talet uppmärksammades de flintförande boplatserna som tolkades

som verkstadsplatser. På 1900-talet skiftade det till ett boplatsperspektiv. Under loppet av 1900-talet

dryftades antikvariska problem i samband med skydd och avgränsning av platserna. Här blev själva

fynden synonyma med boplatsen. På 1960- och 1970-talen inleddes storskaliga undersökningar i regi

av GAM, framför allt på Hisingen, i samband med stora exploateringar. Omgående uppstod metodiska

problem, hur ska boplatser bäst undersökas? Man valde provgropar utifrån en samplingsstrategi, samt

hantering av massmaterialen genom maskinsåll, flinttvätt i tvättmaskin och tidig databehandling. Från

denna tid har vi kvar GAMs flintsorteringsschema, med en ny nomenklatur. På 1980-talet

introducerades grävmaskinen på allvar. Men skulle man in rikta sig volym eller yta? Att hitta strukturer

under matjorden eller att komma åt överlagringar? Matjordsarkeologin förlorade här i betydelse,

matjorden och dess fynd schaktades från och med nu bort i inledningsskedet av undersökningarna.

På 1990- och 2000-talen undersöktes stora ytor, inte fria schakt som tidigare. Fynden fanns i många

lagersammanhang. Exempel på viktiga undersökningar är Balltorp och Huseby klev. Mer ovanliga

föremålstyper av organiska material som hartstuggummi, ben-/hornföremål och snöre.

Avbaning är inte alltid optimalt, om fynden kommer i matjorden försvinner potentialen helt med

sedvanlig metodik. Också hur fyndmaterialet tas fram är avgörande, här kan nämnas statistiska

jämförelser mellan fingrävning, torrsållning och vattensållning. Vattensållning genererar ett större och

mer heltäckande material och är ofta snabbare (jämför Nordqvist).

Boplatsen har kommit att bli synonym med flintförekomst. Men stämmer det? Här presenteras några

exempel utifrån några olika boplatstyper: flintslagningsplatsen, hyddan, kulturlagret, utkastlagret,

graven.

Skepplanda 223 i Göta älvdalen är en flintslagningsplats med ett stort tidsdjup. Där fanns två

fyndkoncentrationer, däremellan var det tomt. Flintkoncentrationerna totalundersöktes. I princip hela

mesolitikum fanns representerat inom de begränsade ytorna. Strandlinjedateringar visar att platsen

hela tiden varit tillgänglig i en innerskärgård, som en station på vägen, med besök genom hela

mesolitikum.

Göteborg 66 är en hydda från Sandarnaperioden som undersöktes av Göteborgs stadsmuseum 2007.

Här fanns överst lämningar från romersk järnålder, under det ett sandlager och därunder hyddan. Den

var av typen nedgrävd hydda och var tack vare översandning välbevarad och mycket tydlig. Hyddan

syntes som en stor nedgrävning med stolphål i en halvcirkel. En vällagd kokgrop eller snarare ugn

fanns i ytterkanten.

Askim 300 är ett synnerligen välbevarat kulturlager. Endast ett litet schakt på 4 kvadratmeter

öppnades vid en utredning. Kulturlagret överlagrades av sand. Det hade anläggningar på två nivåer,

sannolikt olika faser, gropar (en hydda?) och härdar. Omkring 300-400 fynd från övergången

Sandarna-Lihult.

Mölndal 182, ett utkastlager med rikt organiskt material från Sandarnaperioden undersöktes 2011.

Samtliga tio 14C-dateringar (träkol, hasselnötter) landade strax före 9000 BP, vilket visar på en kort

användningsfas. Även små ben hade bevarats, de hade inte transporterats långt. Utkastlagret ligger

med andra ord helt nära själva boplatsen. Denna boplats är tyvärr borta, det var bara utkastlagret som

fanns kvar. Ca 150 kvadratmeter av det fyndförande utkastlagret var bevarat, varav hälften grävdes i

rutor och sållades. 25 makroprover togs från slumpvis utvalda rutor. Analysen (av Jens Heimdal) vissa

extrema mängder bär i vissa rutor, i andra inget alls. Värdet av att ha med en arkeobotaniker i fält kan

inte underskattas, för urval och prioritering av provtagning samt för undersökningen som helhet. En

annan intressnt iakttagelse var hundbitna ben.

Uleberg är en tidigt undersökt och välbevarad mesolitisk grav, som identifierades tack vare en

stenklädd grop. Hur ska vi hitta gravarna, det mesolitiska gravskicket är dåligt känt.

Veddige 128: flintslagningsplats kontra anläggningar. Här identifierades två koncentrationer med flinta.

Vad som var mer överraskande var tydliga mesolitiska dateringar från anläggningar (härdar) som

upplevdes som yngre. Andra aktiviteter än att slå flinta hade utförts ca 100 meter från

flintkoncentrationerna. Nu nedprioriterades denna yta i fält, den upplevdes felaktigt som metalltida.

Huseby klev: hyddan och kulturlagret. Här kunde man bevisa en nära rumslig och tidsmässig koppling

mellan hyddan och samtida aktiviteter.

Glenn talade om processer kring övergivandet av boplatser. Han tog utgångspunkt i ett återkommande

fenomen på mesolitiska boplatser, vilket är anläggningar som förslutits eller föreseglats. Det är

företeelser som sticker ut men som ändå är lätta att missa. Det kräver observerationsförmåga och att

vi tar oss tid att notera anomalier.

Brända ben och en förseglad grop i Veddige (inte samma plats som ovan). Här fanns ett fladdrigt

kulturlager, en hyddlämning och en härd. Härden 14C-daterades till ca 9000 BP. Det mest intressanta

visade sig vara en grop med brända ben. I ytan låg en flat sten, som för att försluta gropen.

Nästa plats är den igenfyllda hyddan i Lur (grävd för E6 Lugnet–Skee).det var en stor nedgrävning

som var stenklädd för att stabilisera ena halvan. I botten låg en härd, 14C-dayterad till ca 8400 BP.

Samma dateringar fick man på ytterligare härdar utanför. Stenar hade placerats ovanpå den stora

gropen som slutpunkt i användandet.

En försluten och förseglad yxtillverkningsplats i Hogdal (E6 Skee–Hogdal). Detta var en senmesolitisk

Lihultboplats med ca 16 000 bergartsfynd och 16 yxor, men bara lite flinta. Fem anläggningar låg i en

cirkel. En stenpackning markerande en nedgrävning innehållande en stor knäckt slipsten. Gropen

hade fyllts igen och en stenpackning hade lagts ovanpå. Fler fynd av slipstenar och pimpsten gjordes

också. Mönstret upprepades för i en annan grop hade ca 1 000 bergartsavslag från yxtillverkning

deponerats, varpå gropen fyllts igen och täckts med en stenpackning.

En principskiss över rituellt övergivna anläggningar: 1) gräva grop; 2) deponering; 3) fylla igen; 4)

försegla med härd; 5) översålla med föremål. Det handlar här om rituellt hanterade föremål. I

Hogdalsexemplet rörde det sig om yxor av felsisk vulkanit, egentligen ett värdelöst material för yxor.

Istället bör man se hanteringen som ett led i att rituellt överge platsen. Även avsiktligt förstörda föremål

härrör från samma princip, från hyddan i Lur fanns det två spetshackor, varav en med ”avlägsnad yta”

och en som kastats i vattnet. I Veddige dök det upp flera hundra krossade brända ben i en liten grop,

tillsamman med en stor, värmesprängd bränd flintkärna. Benen hade bränts mycket hårt och kunde

tyvärr inte artbestämmas. Men inga andra ben påträffades på platsen.

En osynlig grop från Hisingen. Ännu en senmesolitisk boplats undersöktes nyligen i Arendal på

Hisingen. Det var en stenpackning som påminde om Hogdals-gropen. Trots noggrann undersökning

fann man ingen grop under. Anläggningen 14C-daterades till senmesolitikum och innehöll bland annat

en handtagskärna. Här är det värt att notera att gropen i Hogdal inte gropen för blotta ögat, utan det

var fynden som visade omfattningen anläggningen. Kan det ha varit samma här, om det har

deponerats föremål som inte bevarats? I så fall är det inte möjligt att identifiera den osynliga gropen.

Människan har alltid använt sig av symbolspråk och gärna färg för att kommunicera med omgivningen.

Stenar på stenåldersboplatserna är här av särskilt intresse. Färg och form är kriterier som gör att de

lätt sticker ut, även om de inte i förstone ser ut att ha haft någon praktisk funktion. Med mer resurser i

fält finns potential att gå vidare med många av dessa frågor. Det behövs tid för reflektion – detta är

centralt.

Slutsats: Vald grävmetod genererar ett specifika resultat, jämför exemplen med vattensållning i

samband med organiska material och boplatsen i matjorden ovan. Vi måste lära oss att se bortom

flintslagningsplatsen, betydelsen av extensiva undersökningsytor ökar. Detta gäller inte minst

förundersökningar! Vi slutar att schakta för att boplatsen tar slut, dvs. att flintfynden upphör. Det är

uppenbart ett logiskt felslut. Dessutom behövs tvärvetenskaplig kompetens (arkeobotaniker,

kvartäregeolog etc.) på plats och inte minst i tid. Redan vid förundersökningsfasen behövs

konsultering, men det måste vara en tydligt integrerad del i slutundersökningsfasen. Olika glasögon

ger fler tolkningsalternativ och mer information än vi brukar fråga efter. Ställ nya frågor så får du nya

svar. Hur ska vi hitta det okända, det ”osynliga”? Att reflektera över frågeställningar och metodval är

avgörande för ny kunskap.

 

Diskussion tema 2

Tony Axelsson (Västergötlands museum): Boplatser är antikvariska begrepp, i FMIS finns inga känslor

eller spår av livet i förhistorien. De kraven som idag ställs på personalen på aktörerna är höga. Det

är svårt att vara kreativ när verkligheten är komplicerad och inte motsvarar våra förväntningar.

Marianne Lönn (UV Väst): Att vi ständigt hittar lämningar som vi inte frågat efter stämmer illa med det

deduktiva undersökningssättet, verkligheten stämmer inte med kartan. Vi kan rimligen inte ställa

alla relevanta frågor i förväg. Ett mer induktivt förhållningssätt i fält är en nödvändighet. Tillräckligt

med tid är också nödvändigt.

Johannes Nieminen (UV Väst): Det handlar om att se mönster i materialen, det är det viktiga med en

undersökning.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Det finns olika sätt att formulera frågeställningar i

förfrågningsunderlagen (FFU). Länsstyrelsen har i Västra Götaland inte velat vara allt för styrande

här.

Alex Gill (Arkeologikonsult): Tydliga frågeställningar krävs för att kunna motivera nya metoder, vilket i

sin tur ger högre kvalitet på undersökningsplanerna, vilket också är kostnadsdrivande. Skarpa

frågeställningar har haft stor effekt på kvaliteten på undersökningarna i Stockholms län. Det blir av

nödvändighet ett mer deduktivt förhållningssätt.

Marianne Lönn (UV Väst): Vi har jobbat så länge här i Västsverige, men det finns så mycket vi inte kan

fånga, utrymme för ett induktivt förhållningssätt behövs.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Vi vill se en röd tråd genom hela processen, från

undersökningsplan till undersökning, med en tydlig argumentation. Det är oftast tydligare i

anbuden, mer dåligt genomfört i direktvalsärendena.

Johannes Nieminen (UV Väst): Ibland är det allt för generella frågeställningar i FFU, alternativt allt för

styrande. Exempelvis frågor kring kontinuitet–diskontinuitet.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Vi jobbar inte utifrån frågor, utan med inriktningar

i FFU.

Eva Schaller (AmS): Absurt att vi ska kunna förutse vad vi ska hitta, hur och i vilken form. Vi borde

kunna få mer information ur en mer linjär process, med växelverkan. T.ex. inledande

slutundersökning, avbrott för utvärdering efter ett tag, därefter en mer riktad fortsättning på

slutundersökningen, och ett takpris för riktning i förväg.

Johannes Nieminen (UV Väst): Om undersökningen inte ger förväntat resultat finns alltid utrymme att

avbryta.

Viktor Svedberg (UV Väst): Frågeställningarna får inte vara för styrande. Och hur långt man kan låta

frågorna styra beror på kvaliteten på förundersökningen, det är helt avgörande. Samtidigt finns det

exempel på orimliga krav som ställs i anbuden, trots att konsensus bland undersökarna inte ens

har tagits med i FFU.

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): Länsstyrelsen anger inriktning, ambitionsnivå och

anvisningar (för fynd, konserveringsbehov, målgrupper). Om Länsstyrelsen hamnat snett beror det

sannolikt på att undersökarna inte lämnat tydliga förslag på inriktning.

Johannes Nieminen (UV Väst): Ofta blir det ändå slentrianmässiga frågeställningar i FFU.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Är det inte samma i förundersökningsrapporterna?

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): Länsstyrelsen utgår från förundersökningsrapporterna.

Men all input till Länsstyrelsen i frågan är välkommet!

Johannes Nieminen (UV Väst): Borde vi inte ha som krav att ta fram frågeställningar i

förundersökningsrapporten?

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): En tvåstegsmodell under pågående slutundersökning

blir svårt, det finns inte den möjligheten enligt RAÄ:s föreskrifter. Enda möjligheten är att avbryta

om förväntat utfall utebelir.

Eva Schaller (AmS): I så fall är det bättre med stor budget inom vilken vi kan byta inriktning, som i

Norge, istället för som i Sverige, med en mindre budget som bara kan krympas, inte omprioriteras.

Slutundersökningar kräver mer tid och eftertanke än vad som är fallet.

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): Arkeologi är tidspressat och satt under konkurrens, det

är en svår verklighet.

Marianne Lönn (UV Väst): Det beror på vem som gjort förundersökningen hur frågorna ställs inför

slutundersökningen. Det kan också ha implikationer för om det går på anbud respektive blir

direktval.

Eva Schaller (AmS): Det som tar tid med norska stenåldersundersökningar är den minituösa

dokumentationen, bl.a. röjning, rensning, inritning och digitalisering av stenar, samt gott om tid för

samtal och reflektioner. Rutgrävning tar också mycket tid.

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Förundersökningen som led i processen har per definition högt

ställda krav, alla förutsättningar skall vara kända inför slutundersökning. Allt annat är avvikelser på

grund av bristande förundersökningsresultat. Ett uttalat syfte med förundersökningar är riktade

frågeställningar inför slutundersökning. Kunskapspotential, forskningsläge etc. ska också framgå.

Höj kraven generellt på förundersökningsstadiet så kommer resultat genast att visa sig. Är det inte

så det sett ut i Stockholms län?

Alex Gill (Arkeologikonsult): Höjda krav på förundersökningar, tydligt kopplade till frågeställningar,

medförde ökad kvalitet och också en tydligare koppling mellan frågeställning och metod.

Oscar Ortman (Bohusläns museum): Angående metod och att arbeta sig in i ett område, som

nämndes på förmiddagen utifrån röseområdena. En mer långsam metodik kanske upplevs som

stressande, men är mer givande då man hinner lära känna platsen så mycket bättre.

Eva Schaller (AmS): I Norge finns problem kring hierarkin, t.ex. vad gäller fältmetodik och digital

inmätning.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Angående en bättre dialog inför om

undersökningar går på anbud respektive direktval. Det är inte omöjligt men känsligt. Vi kan alltid

lyfta på luren och reda ut frågetecknen innan vi kör fast i formuleringar i besluten. Vi lever i ett

stelbent system men det är viktigt att vi tar diskussionen innan det är för sent.

Stig Swedberg (RIO): Vid Hogdalsundersökningarna hade vi ett tätt utbyte med norrmännen. Det

framgick tydligt att tid är synonymt med kvalitet. Jämför resultaten från den svenska respektive

den norska sidan av E6-projektet, det är skillnad.

Eva Schaller (AmS): Jag tycker att vi garderade oss och tog i så mycket vi kunde vid

kostnadsberäkningarna. Men många överraskningar i fält ställde ändå till det, som fick

återverkningar på rapportstadiet.

Johannes Nieminen (UV Väst): Sambandet mellan tid, pengar och resultat är uppenbart. Vi måste

kunna vända skutan när det oväntade dyker upp. Förundersökningarna är viktiga, de bestämmer

färdriktningen för slutundersökningen. Här måste ställas krav på en tydlig utvärdering i

förundersökningsrapporten, vad är det för typ av plats etc. Det vassaste verktyget är tanken, hur

går man vidare vid en slutundersökning?

Gisela Ängeby (UV Väst): Ska vi inte helt slopa frågeställningen kontinuitet-diskontinuitet. Det är en

slentrianfråga som inte tillför något. Jämför stenåldersundersökningar med totalavbaning på

gravfält, då har man inte har koll på vad det är som försvinner. Men det finns ingen självklar

koppling mellan dyra undersökningar och kvalitet.

Marianne Lönn (UV Väst): Jag blir sur på förundersökningarna gång efter annan. Men om kraven finns

(från RAÄ, Lst) måste det vara möjlighet att uppfylla dem!

Johannes Nieminen (UV Väst): Det finns krav på att vi ska leverera svar efter en förundersökning,

men inga krav ställs på lämpliga metoder vid en slutundersökning.

Marianne Lönn (UV Väst): Mer tid och resurser behövs, det minskar antalet överraskningar. Jämför

undersökningen av Tuve 46, här fanns stora brister vid förundersökningen (även om den utfördes

redan på 1970-talet). Vi måste tillåtas att göra mer ingrepp under förundersökningarna!

Viktor Svedberg (UV Väst): Det är viktigt att Länsstyrelsen får se platsen och föra en diskussion redan

på förundersökningsstadiet, det skapar en förståelse för platsen och ger möjligheter för skarpare

FFU.

Bo Kölqvist (UV Väst): Att lägga mer krut på förundersökningarna lönar sig. Jämför med andra

liknande branscher, det är väl satsade pengar. Det man förlorar på gungorna tar man igen på

karusellerna. Felmarginalerna blir mindre och troligen landar det kring samma summa pengar i

slutändan, men med bättre totalresultat. Då får vi rätt nivå på eventuell slutundersökning.

Andreas Åhman (Lödöse museum): Det handlar om vitt skilda förutsättningar från förundersökning till

förundersökning. Ibland är förutsättningarna omöjliga.

Marianne Lönn (UV Väst): En bred samverkan och diskussion är oerhört viktigt, samråd mellan

Länsstyrelsen och de grävande institutionerna är avgörande. Man kan även som undersökare

bjuda in konkurrenterna för att se förundersökningen på plats.

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Internt försöker vi få in kvalitets-tänket (vetenskaplighet, att

formulera frågeställningar) även på mindre jobb, som inte går på anbud.

Viktor Svedberg (UV Väst): Även om det är önskvärt med längre tid (då ofta avvägt mot mindre

personal), hamnar vi i tidspress med företagarnas hårt satta deadlines. Hela processen med

anbudsskrivning, utvärderingar av anbud och överklagandetid gör att den verkliga tiden för

slutundersökning i fält blir kort. Det går inte ihop.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Det magiska ordet verkar vara tid, men även pengar och bättre

förundersökningar. Tvåstegsmodellen på förundersökningar vore en möjlighet till bättre underlag.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Riksantikvarieämbetet är för en tudelning av

förundersökningar. Vi har redan exempel på det i vårt område, E6 i världsarvet Tanum, där

förundersökningen skedde i två steg.

Johannes Nieminen (UV Väst): Lades mer krut på andra steget?

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Ja, man fick gå in och gräva mer.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Är inte avvikelsen själva potentialen? Det borde finnas möjlighet

att fånga upp det oväntade. Att vara låst av ”boxen” med förbestämda frågeställningar kan vara

begränsande. Å ena sidan kanske vi slutar med bekräftelsearkeologi, å andra sidan finns det

andra frågor som behöver ställas till materialet.

Joakim Åberg (Bohusläns museum): Det blir lätt så att man fastnar i bekräftelsearkeologi, svårt att nå

fram till nya frågor. Kopplingen mellan frågeställningar (precisa frågor) och metod måste

förtydligas.

Viktor Svedberg (UV Väst): Tidigare var vetenskapssamhället en viktig målgrupp. Nu har vi ju så

många målgrupper. Det innebär problem.

Magnus Rolöf (Bohusläns museum): Vi har trots allt inte pratat så mycket om själva metoden vad

gäller undersökning av stenåldersboplatser. Säkert 80% av allt vi gräver i Västsverige är

mesolitiska material. Metodologiska poänger finns och vi skulle behöva fortsätta denna diskussion

mer riktat på nästa ATM-seminarium.

Gisela Ängeby (UV Väst): Vad som definieras som en avvikelse behöver inte detsamma för en

arkeolog, som för en annan. Det är viktigt att besätta projekten med rätt kompetens/personal.

Pia Claesson & Marianne Lönn: Vi tänkte fortsätta seminarie-serien med ett nytt möte i slutet av

november. Skicka in förslag på ämnen senast 15/8 till Jan (Lst VG), Pia (BM) , Marianne (UV) eller

Petra (RIO). Ett av ämnena reserveras för en yngre arkeologisk period.

Susanne Axelsson (Länsstyrelsen Västra Götaland): Gamlestaden är ju ett givet ämne.

Gisela Ängeby (UV Väst): Bra att fler aktörer kommer, inte bara de som är verksamma i länet.

Marianne Lönn (UV Väst): Det är en svår avvägning hur stor lokal vi ska ha, å ena sidan blir det en

bättre diskussion i en mindre grupp, å andra sidan är det bra om fler kan delta.

Pia Claesson (Bohusläns museum): Är dagens seminarium en bra modell?

Plenum: Ja.

Jan Ottander (Länsstyrelsen Västra Götaland): Om vi ska vi fortsätta på Länsstyrelsen, är detta en bra

sal? Den rymmer drygt 30 personer.

Viktor Svedberg (UV Väst): Borde vi inte ha ett nätverk kring stenåldersproblematiken också?

Ansvarig person?

Plenum: Vi får ta det på nästa möte

 

 

 

Arkeologi-Teori-Metod

ATM-seminarium, Länsstyrelsen Göteborg, 2012-12-06

 

Minnesanteckningar förda av Bohusläns museum

Seminarieserien är ett samarrangemang mellan Länsstyrelsen i Västra Götaland,

Riksantikvarieämbetet UV Väst, Västarvet/Bohusläns museum och RIO kulturkooperativ.

Deltog gjorde arkeologer från Västarvet (Bohusläns museum, Lödöse museum, RAÄ UV Väst, RIO

kulturkooperativ, Göteborgs stadsmuseum, Länsstyrelserna i Västra Götalands, Hallands och

Jönköpings län, Kulturmiljö Halland.

 

Tema 1 – Medeltida och historiska städer

Passet hade karaktären av föredrag/information. Anteckningar fördes inte.

Christina Rosén, Uv-Väst

 

Tema 2 – Blandade boplatser

Niklas Ytterberg, Bohusläns museum

Tega Prästgård i Ytterby och lite av varje

Exempelplats Tega Prästgård, i landskap full av undersökningar; alla utförare är där. 3 fornlämningar

hittade på AU, två styrdes undan exploatering. "Boplats, allmän BÅ-JÅ", diverseanläggningar. Relativt

dålig FU pga omständigheter; stolphål, rännor etc, ganska strukturlös. Kronologisk lutning mot YBÅ,

magert fyndmaterial. Klassisk bohuslänsk boplats, med andra ord. Frågeställningar kring platsbruk

slog helt fel. Mycket rikt omland lämningsmässigt.

Tuff undersökningstid, regnigt, ont om tid, anläggningar spadades och plåtades – burdus fältarkeologi.

2700 m2, handrens, 10-50% av anläggningar grävdes, inga ritningar gjordes, 4,25 m2-rutor med

vattensåll (inget annat sätt fanns att få upp fynd). Totalt 357 anläggningar, 83% "undersökta". Stolphål

dominerar, gropar, härdar, rännor och stenpackning. 740 fynd varav 72% i våtmark. Keramik

dominerar, flinta, bränd lera och brända ben (fragmenterade). Vaga spår meso/neol, ev

sekundärdeponerat dock. SN, några ordentligare fynd. Anläggningar som troligen utgjorde ett hus,

ÄBÅ + fynd i igenväxande våtmark. YBÅ-FROM, härdar + stolphål. Svårt att se mönster. VEN, någon

härd, i samma gytter som allt annat, även fynd. MED, härdar och stolphål och ev avrättningsplats

(uppgift om). Ganska klassisk boplatsmönster – en salig röra.

Så vad för ny kunskap har detta alstrat? Platsen representerar en lång sekvens, att se rumsliga

mönster däremot är väldigt svårt.

Blandade boplatser uppträder i "trånga" landskap, och kan också påverkas mycket av

strandlinjeförskjutningar (transgressioner och regressioner).

Betty-Ann Munkenberg (UV Väst) & Pia Claesson (BM)

Några exempel på boplatser på samma plats

(PC)

E45-boplats, St Peder 66 (främst), utanför Lödöse. Topografi: På berget Hönsekullen exponerat mot

älvdalen. FU: Fokuserade tre olika avsatser. Massa anläggningar, ev husrännor. 5 14C, FROM resp

JÅ’s mitt, 1 BÅ. Det mest anläggningstäta undantogs exploatering. Inför SU skralt underlag, relativt

anonymt fyndmaterial. SU under svåra förhållanden, mycket regnigt. Fullavbaning avslöjade mer

anläggningar än man trott, uppåt 150 st. 70-tal stolphål, pinnhål. Vid andra avbaning iakttogs

stratigrafisk skillnad mellan olika fynd. Centralt område med kulturlager, keramikförande TRB (MN).

Igenfylld brunn och kupolugn. All keramik utöver denna koncentration från BÅ-FROM. Flesta fynden

från samma område, södra delen runt kulturlagret. Mycket anonym flinta i ett par små koncentrationer,

i övrigt mycket spridd. Fynd av rakkniv av järn, ganska märkligt fynd, i efterarbete framstår att det är

medeltida fynd vanligen. 14C, makro, keramikanalys. Försök att grovt datera utifrån makrofossilanalys,

artsammansättningar; alstrade ungefärliga daterade "zoner". Stämde över lag överens med övriga

iakttagelser. Men 14C visade att flera stolphål gav ek och 1100-tal AD. Inga tendenser på detta

tidigare. Osteologi påvisade att TRB-zonen är slakt- och matavfall, i övrigt bara matavfall.

Utifrån allt detta funktionsanalys. Tröskade arter från makrona gjorde att man började leta efter

ladukonstruktion. Sprutslagg antydde smide. Några huskroppar uttolkades och en hägnad. I övrigt en

väldigt rörig anläggningsbild, svårt hitta strukturer igen. Hur metodologiskt hitta stukturer när man har

så mycket anl från så många perioder? Även här ganska vag FU med fåtal anläggningar, gav inga

förväntningar och spelade rakt in i planeringen av SU.

(BAM)

Tanum 2141, tredje och annat exempel. Enklare, men där förväntningarna avvek jättemycket från

resultatet. Man hade kunnat göra mer om man hade vetat vad det var. Tanum-Lugnet-boplats,

utreddes sent i processen – hastigt och olustigt utredd. Fåtal anläggningar, enstaka flintor, troligen

MN. Mycket liten plats gjorde att det inte blev FU (!). Ledde direkt till 3-dagars-SU. Shake-and-bakeundersökning.

Tiotal anläggningar, 400-tal flintfynd, 2 kvarts, äldre markyta. I en ruta kom anl stratigrafiskt längre

ned, andra avbaning, fler kokgropar urlakade och luddiga, förväntades vara BÅ: Men det blev

mesolitikum. 90-95% av flintorna bedömdes vara metalltid, dock. Nästan ingenting var neolitiskt. Alla

förväntningar omkullkastade.

Problemet var inte att särskilja lämningarna, problemet var att man inte visste vad man undersökte

förrän efteråt.

Marianne Lönn (UV Väst)

Inte bara boplatser!

Blandningens tre ansikten, ytmässigt, anläggningsmässigt, kronologiskt.

Tanum 1863, Huds moar. 240 m2, fyndförande 30 m2, liten och några anläggningar och lite fynd. Allt

grävdes som en kontext, men provsvar spridda i MESO resp FROM: tolkat som 2 nedslag, vitt skilda

från varandra. Kokgropen och stenpackningen som först verkade höra ihop var från helt olika tid, och

de överlappade inte helt och hållet. Det kanske man kunde sett i fält.

Norum 202, gravar ovanpå huslämningar, kulttolkning i fält. Men graven var FVT och boplats YBÅ-

FROM; över den tiden kan man inte minnas en sådan plats.

Tuve 46; stenklätt berg, mycket fyndrikt. Gravar, husgrund (kulthus), slagplatser, flintmaterial (SNÄBÅ)

och keramikmaterial MN-ÄJÅ. Gravtyper BÅ-JÅ. Total överraskning då FU bara var

avgränsande; hela undersökningen var tvungen att lägga om under fältfas.

Behovet är: Förkunskap, tid (fältfas), 14C, tid (analysfas).

Diskussion

Pia Claesson (PC) – När FU indikerar blandad boplats, hur ska man rikta frågor, hur prioritera? Ska

man undersöka hela?

Ulf Ragnesten (UR) – Meso-FROM brukar förekomma på samma ställe, förklaringen till det kan vi leta

efter. Topografiska skäl, naturresurser, landskapsbruk?

Joakim Åberg (JÅ) – Separation av faser efter FU problem. Få 14C ger för dåligt underlag,

anläggningskaraktär fungerar dåligt, tex Kareby. Svårt välja frågor.

Marianne Lönn (ML) – FU är inte representativa, man vet i alla fall inte om det är det. Man ska inte

sortera - gräv och se vad det blir.

Tom Wennberg (TW) – ÄJÅ-platser som blir helt rena SN-platser. Stort problem, ev 14C -urval.

Bo Strömberg (BS) – Urskilja vad för del av helhet man ser på FU; tänja på förutfattade meningar,

komma förbi förväntningarna och det givna. Tex processionsvägen i Skåne, eller långhusen i

Halland. Mesohyddorna. Förkunskap möter ny kunskap.

PC – Tidsbehov, möjligheten att återkomma till platsen med ett analyssteg emellan.

Magnus Rolöf (MR) – Öka ambitionsnivå på FU, analysera mera, ge hela källmaterial en chans för att

sedan prioritera bättre och/eller släppa platsen.

ML – Bifaller. Mer analys. Ta hänsyn även till formationsprocess, tex odling. Ta hänsyn till

väderförhållanden i beräkningar, för att inte tappa tid. Överraskningar kommer alltid, dock.

Niklas Ytterberg (NY) – FU intar åter förstapositionen i diskussionen. Det lyfts av utförare och av RAÄ,

i andra län har FU på vissa miljöer blivit 2-stegsraket. Översiktlig FU följt av

borttagande/forskningsriktad FU.

Betty-Ann Muneknberg (BAM) – Fråga till LST: Finns riktlinje för hur stor en FU får vara?

Susanne Axelsson (SA) – Nä. Samarbete med LST i Stockholm och Skåne finns, börjat ta fram

jämförelsetal för statistik på rimlighet i bedömning av FU. Att beräkna matematiskt rimlighet i

tidsåtgång.

TW – Större ytor behöver grävas på FU, mer behöver "offras". Större budgetar, större ingrepp.

SA – Det har diskuterats. Bevarandetänket går alltid först tidigt i planskedet dock.

ML – Bara vi kan ändra på detta (utförare). Vi kan inte förutsätta att LST skär. Vi bör räkna och tänka

Bo Köhlqvist (BK) – Argument för utvidgade FU behövs; är det verkligen en besparingsåtgärd? Kan vi

visa på det? Väderförhållanden kanske kan kontras med en från-till-beräkning; låg för bra väder, hög

för sämre. Dåligt-väder-pott.

PC – Många undersökningar sent på året, det blir ju sämre arkeologi. Möjlighet att dela upp

undersökningar; inte fördyrande i sig. Exploatörer har ju alltid bråttom, enligt dem själva.

MR – Vår roll är inte att vara billiga, utan att ta tillvara fornlämningen. Nog svårt att följa upp och

kontrollera väderpott.

SA – Kostnadseffektivitet är viktigast. Tidsplanerna beror alltid på högt exploateringstryck,

samhällsplaneringen tillåter inte 2-säsongs-grävningar. Ofta kan saker skjutas på till våren, dock.

BS – Ekonomiska argument förstår alla. Trestegsraketen AU, FU, SU – om den ska bli femstegsraket

behövs pedagogisk insats för att försvara den. Målet är meningsfull kunskap i förlängningen,

kunskapsvärdet är dock svårt att förstå för exploatörer.

UR – Arkeologisk undersökning är som att bygga ett hus. Efteråt vet man hur man borde gjort, och

vad man faktiskt har gjort. Vi måste lära oss mer av varandra, läsa varandra, ta hjälp av varandra.

Inte vara fega utan våga ställa konstiga frågor "outside the box". Göra hårda prioriteringar och till

synes udda val, inte vara så traditionalistisk.

Benjamin Grahn-Danielsson (BGD) – Rapporttid för SU som regel 2 år. Kunde man inte förlänga det?

Analysstegen sker i flera faser, tex.

SA – Skillnad på FU och SU-rapporter, det ena underlag, det andra kunskapsbyggstenar. Man får

skilja på det.

BS – FU är led i borttagande, då är man i språng. Signal till exploatörer att tuta och köra. FU-resultat

måste fram snabbt.

JÅ – 6 månader var det ganska nyss på FU-rapporter, nu är det 2-3 mån. Oavsett FU-storlek,

dessutom. Skulle man dessutom öka analystrycket skulle det ju bli ännu värre.

PC – Hur delger vi varandra kunskap? Vi förmedlar oss dåligt. Kanske ska "bolla vidare" frågor i

rapporter (riktade frågeställningar, egen anm.). Kanske redogöra för val man gjort?

(avvikelseredovisning, egen anm.)

(Fika)

ML – Metodologisk diskussion, hur gör man när man står där och inser att man har en blandad

boplats?

BS – "Gilla läget". FU bör visa huvuddragen, vi bör känna igen oss till 80%, resterande 20% är en

möjlighet att komma vidare. Kan man blanda fältpersonal och få in expertis i fält?

BAM – Specialister kan vara till stor hjälp. Man kan komma längre än man tror.

Mats Sandin (MS) – Resultat behöver komma under fältfas. Experter i fält. Osteologer, etc. Ofta

tidspress dock, experter inte inplanerade.

PC – Samordning med personal viktig; att alla förstår samma sak och inte gräver individuellt. Reflexiv

arkeologi i fält, koncentrera arbetslag till ytor eller tematiska lämningar, ge utrymme för diskussion i

ML – En mycket stor del av vetenskapen sker i fält. Tolkningen sker där. Måste få ta sin tid.

SA – Fältdagböcker, vad händer med dem?

PC – Stor nytta av dem, i synnerhet på röriga gyttriga ytor. Hjälper till i tolkningen. Få vill att de ska

publiceras dock.

SA – Arkiveras de?

PC – Alla vill inte det.

BGD – Äldre undersökningar mycket bättre dokumentation, just pga detta. Många moderna svåra att

förstå, även om de har avancerade inmätningar.

ML – Vid stora svåra undersökningar havererar ofta dokumentationskravet.

BAM – Registrera alla anläggningar i fält. Kontextregistrering direkt. Kvalitetssäkring i fält.

ML – Malmös reflexiva arkeologi testades. Inte helt lyckat. Lite krystat.

PC – Rundvandringen i Tanum var ett exempel. Reflexiv övning.

BS – Två nivåer anteckningar: Formell dokumentation, men även grävningens dagbok. Notera

vändpunkter, insikter, milstenar. Väder och vind för eftertolkning.

Staffan von Arbin (SvA) – GIS-analyser i fält, hur mycket görs det?

ML – Varierar mycket. Tidspress gör att man ofta offrar detta.

BS – Men det förväntas ju. Det är ju lätt.

ML – Kanske så man måste göra på blandade boplatser.

BAM – Då måste man kontextregistrera i fält.

MRF – Offra inga källmaterial, åtminstone inte tidigt i tolkningsprocessen. Vår förhistoriska variant av

single context.

NY – Vi måste ta fyndmaterial på allvar i FU-process.

SA – Detta har förändrats i FFUer, RAÄ har varit på detta.

BS – Det är självklart, om det ska bli SU kan vi inte ha sladderfynd på ytan, och ha kvar

SA – Uppdelade FUs i framtiden. Hur gör man på avgränsande FUs då? Kanske inte ta tillvara fynden

då?

MR – Föreskrifterna ger utrymme för det.

SA – Bevarandevärdet får lida på en effektiv uppdragsarkeologi. KMLs utgångspunkt tummas på. Man

pajar lite fornis på avgränsande också.

UR – Tvådelad FU kreativ.

ML – Risk att markägare mfl "tröttnar" på arkeologers ständiga återvändande.

SA – I Västergötland vägs fornlämning mot arbetsföretag, vi gör FU utan arbetsföretag, att FU ska

vara klar före detaljplans laga kraft.

PC – Sammanfattning: Mer tid, mer krut på FU, expertis i fält och tolkningsprocess,

personalkompetens och reflektion, GIS-analys i fältfas (dialektisk undersökning) och

kontextregistrering i fält, dagboksdokumentation. Plus egna reflektioner i rapporten, som passningar

till kollegorna, bollar andra kan fånga.

SA – Slutrapporten. Vem läser de? Inga. Viktigt att rapporten omfattar reflektioner och avvikelser.

Avrundning

PC – Hur vill vi att mötena ska fungera? Ska ngt förändras?

NY – Den diskuterande former är att föredra för seminariets syften. Den föredragande har andra

ML – Vi har så olika nivå, så olika kunskap. Därför behöver man ibland bara förmedla, för att jämna ut

nivån. I utbildande syfte.

BAM – Man lär sig mer via diskussion. Underlag till diskussionen är bra.

SA – Seminariet mycket bra form, liksom upphandlingsmötena. Leder framåt.

BGD – Bifaller NY. Diskussion att föredra. Även förra gången lite för mycket föredrag, tyckte RIO. T vå

istället för tre, kanske. Dialogen viktigare.

ML – Då rättar vi oss efter detta. RIO har föreslagit analyser som tema för nästa gång, Benjamin håller

i det och är kontaktperson. Andra halvdagen öppen. Stenklädda berg aktuellt tema, kanske.

NY – I våras bestämdes att vi behövde prata mer om stenålder också, då fastnade vi i administrativ

diskussion och FU. Mer om metod behövde diskuteras, det nämndes bara mycket kort.

ML – Sådana föredrag måste vi ha då, rent metodologiska. Inkom med förslag. Någon gång på våren,

NY – Kanske prioritera undersökande aktörer och LST.

ML – Lokalen är fortfarande bra, nästa steg är en väldigt stor lokal (hörsalen).

MR – Lägga ut anteckningar som pdf på hemsidan. Vi ordnar det.

 

 

Pågrund av arbetsbelastning och tidsbrist beslutades att skjuta upp det planerade seminariet till våren 2014.

Under hösten 2013 hölls ett arbetsmöte på länsstyrelsen: 

Protokoll möte:

 

 

Välkommen

Välkommen till www.atmseminarium.n.nu.

Nyhetsbrev

Länkar